Filmen börjar med att nån jävla lodis blir skjuten och nästan förblöder inne i en leksaksaffär. Innan han dör så uttalar han något typ av bullshit som gör att hans själ fastnar i en jävla docka, varefter hela butiken sprängs av ett blixtnedslag (!). Ungefär så börjar det hela. Ja, vi får se lite skottlossning och annat kul innan dess, såklart. Väldigt trevligt, men också väldigt whacko.

Anyway. Självklart har vi även en mamma med i filmen som desperat letar efter en sådan där docka till sin son. Och så får hon tag på det där missfostret till docka. Och ger grabben. Bra jobbat, morsan - du gav just din son hans dödsdom. När dockan sedan lyckas döda en barnvakt till grabben så blir mamman och sonen misstänkta för att ha något att göra med mordet. Sonen skyller på dockan, och ingen tror honom (såklart). Sedan inser mamman att han talar sanning, efter att dockan har öppnat en burk whuppass på henne. Så hon skyller också på dockan. Ingen tror henne heller (såklart). Och därifrån fortsätter filmen, i jakten på sanningen och undvikelse av att bli offer för en mördardocka...


När jag var liten och såg de här filmerna kommer jag ihåg att jag tyckte de var ganska läskiga. Men nu när jag ser dem så förstår jag inte riktigt varför. Filmen är inte läskig. Den är underhållande. Jag menar, en luffarstrypare som överfört sitt medvetande till en docka. Som är hur stark som helst tydligen, trots sin storlek. Det är lite coolt och originellt. Men skrämmande? Mnja.


Förväntar man sig mycket gore så blir man besviken. Visst finns det fightingscener med Chucky (dockan) och de runtomkring, men det blir aldrig mycket blod eller gore. Child's play är ju ingen slasher, trots att den ofta klassas i samma fack som Friday the 13th-filmerna och Nightmare on Elm Street.

Hur man än ser på det så finns det en hel del humor inbäddat i filmen. Vissa scener som (förhoppningsvis) är menade att vara spännande blir mer åt det komiska hållet. Hela konceptet är komiskt, i och för sig.


Brad Dourif, som spelar psykopaten/lodisen/stryparen Charles Lee Ray (Chucky) gör en jäkligt bra röstskådespelarinsats. Det är en fröjd att höra honom som den elaka dockan och få sina utfall då han svär värre än en fjortis och låter/ser mer galen ut än Jack Nicholson i The Shining.

Allt som allt är Child's play en film som alla bör se. Definitivt.

Okej, det ska sägas dierkt: James Earl Jones är med i filmen. Självaste Darth Vader. Det är häftigt. Och det är väl det enda som är bra med rullen också. Nåja.

Tydligen så är demonen fortfarande kvar i Regan (Linda Blair, samma skådis och samma snorunge till karaktär från första filmen). En präst vid namn Lamont skickas för att undersöka varför hon var besatt av Pazuzu, som demonen tydligen heter (jävligt osexigt namn). För att komma till botten med det hela så reser han till Afrika där han träffar Darth Vader (fast vid namn Kokumo (var fan får de namnen ifrån? Jesus Christ. Ja, antingen honom eller nån annan lirare)) som också var besatt av en samma demon. Där får han reda på att - hör och häpna - demonerna flyger runt i gräshoppor (!) som reser jorden runt. Väl tillbaka i New York upptäcker prästen Lamont att Regan blev besatt av demonen (Pazuzizuzizuziu eller whatever) genom en hypnosmaskin (!?). Självklart ska Lamont då kicka demonens ass.


Men vänta. Stolligheterna tar inte slut där. Max von Sydow kommer tillbaka som fader Merrin (som dog i ettan) - fast som en vålnad istället och hjälper till att sparka stjärt.

På tal om hypnosmasking förresten. Det var fanimig bland det larvigaste jag sett. Ett plastband på skallen med ett par elektroder och blinkande lampor som avger ett ljud. Det ser efterblivet ut. Och töntigt. "You gotta go back and find her" säger ena tanten när en annan utav kärringjävlarna hamnat i något typ av semi-koma efter hypnosen. Lamont, som aldrig använt maskinen förut i hela sitt liv eller ens sett den förut replikerar med "Give me that, I know where she is". Damn right you know that. Hon sitter två meter framför dig, dumjävel. På tal om kärringjävel förresten - hypnostanten är grymt lik Suzanne Reuter. Speciellt när hon sitter och ser ut som att hon rökt angeldust (PCP) hela dagen.


Som sagt så är de i "Afrika" också. Afrika inom citationstecken eftersom de var för snåla för att åka dit på riktigt och spela in skiten. Därför använder de kulisser istället som ser ut som skit och är kanske de mest ickerealistiska jag sett i hela mitt liv.


Och nej, filmen blir inte bättre. Tyvärr. Det enda som är bra med den egentligen är soundtracket och Darth Vader. Så skippa den här skiten - se antingen första filmen eller Star Wars. För fan, se Sjunde Inseglet om du så vill. Allt är bättre än den här... eller vänta, jag tar tillbaka det sista. Inget är fasen värre än Ingmar Bergmans skräpfilmer. Fuck him.

Tja, vad finns det att säga om filmen egentligen som ingen redan vet? Det handlar om en tjej som blir besatt av djävulen, och sedan kommer Max von Sydow och räddar dagen genom att kicka djävulens ass (tillsammans med den asgrymma prästen Damien, såklart).

Man får huvuden som snurrar 360 grader, en hel del äckliga spyor och annat producerat från innanmätet på en liten skitunge, jäkla mycket svordomar och lite hederligt detektivarbete. Ni vet redan vad filmen handlar om. Ni har redan sett den också. Jag behöver inte säga så mycket mer.

Exorcisten är skiten - se den!

Andra filmen i Poltergeist-serien börjar med att vi får se en indian-schaman utföra någon typ av ritual mitt ute i naturen, där han får några andar eller annat crap att komma fram ur en brasa. Ganska snart i filmen får vi också se en där skumma tanten från första filmen vid nån utgrävningsplats. Som givetvis är vid en kyrkogård.

Nå, vad händer i uppföljaren då?

Som ni kanske kommer ihåg från förra filmen så "försvann" familjen Freelings hus när poltergeistrarna (stavning?) i princip käkade upp det. Så därför flyttar de in hos frugans mor för att "överkomma traumat" (egentligen för att de är för snåla för att skaffa eget). Självklart kommer poltergeisten (poltergeistrarna? plural eller singular? whatever! Spökfan får den/dem kallas hädanefter) tillbaka och ställer till med djävulskap igen. Den perversa lilla spökjäveln. Ute efter småbarn som alltid. Ful som stryk är den mänskliga skepnaden spökfan har också. Han ser verkligen ut som en pedofil. Men den äckliga skitungen behöver inte oroa sig - jag menar, hon har ju en psykostant och en indian som beskyddar henne...


Nåväl, där har ni storyn i ett nötskal. Det är ganska kul att man har behållt skådespelare från förra filmen också. Vilket inte är så konstigt kanske. Själva grejen att det är en uppföljare som tar vid nästan exakt där förra slutade gör det hela så mycket bättre. Inget bullshit om att "barnet har växt upp och lider av hemska minnen" eller nåt sånt crap. Här är allting serverat precis som det lämnades i förra rullen. Det uppskattas.

Vad är filmen då? Det är den enda film där man får se en snorunges tandställning få liv och gå till attack. På riktigt, jag lovar. Awesome är vad det är! Detta plus indianen som talar i gåtor och aldrig säger rent ut vad det är han menar gör Poltergeist II till en film värd att se.


Skådespelarinsatserna är även här bra. Craig T. Nelson gör rollen som Steve Freeling (familjefadern) riktigt bra. Ena stunden en fullgubbe fast ändå en ganska rolig snubbe, i andra stunden besatt av en tequilamask (don't ask... se filmen istället). Höjdpunkten är när han kräks ut en muterad tequilamask som senare fövandlats till ett missfosterfreak under sängen. Det är också här filmen blir lite av en besvikelse. Åtminstone för en stund. Poltergeistrar ska man ju inte kunna se. De ska ju flytta möbler och sånt skoj. Inte manifesteras som en gigantisk slemklump som en gång legat i en snubbes inälvor. Det blir lite av ett what-the-fuck-dude-koncept. Jag såg i eftertexterna att H.R. Giger var "conceptual artist" för filmen. Det märks, monstren man får se har en hel del likheter med rymdvarelserna från Alien-filmerna.

På tal om att flytta möbler. Vore inte poltergeistrar det ultimata för en flyttfirma? Känner du någon som äger en poltergeist? Ta kontakt med mig då så är det dags att snacka business. Konceptet är oslagbart. Dels så tar de ingen plats, dels så har de oftast styrkan att flytta väldigt tunga saker väldigt lätt och sist men inte minst så kräver de inte betalt. I've got it! Snart är jag miljardär - vi får väl se vilka som skrattar då.

Hursomhelst, för att återgå till filmen - se den, men se till att titta på föregångaren innan. Det kan hjälpa en hel del.

Psycho är en gammal klassiker. Alla bör ju ha sett den här rullen. Jag hade det inte, så jag passade på häromdagen när jag fick chansen. Som ni säkert känner till är det Alfred Hitchcock's rulle. Handlingen för er som är helt outbildade:

Marion, huvudpersonen vi får följa, jobbar på ett kontor. En dag kommer en snubbe in med 40 lakan som han vill att hon ska sätta in i ett bankfack. Istället för att göra det så gör hon som alla andra kvinnor - tar pengarna och drar. På vägen till (var hon nu ska, jag fick aldrig någon klarhet i det) så stöter hon ihop med en suspekt polis, byter bil, och hamnar till slut på Bates Hotel. Där träffar hon den vid första anblicken trevliga Norman Bates. En kille som verkar styras av sin mor med en järnhand. Och därefter börjar det hända de spännande sakerna...

Hitchcock använder ett schysst berättarknep som man inte ser allt för ofta i dag - nämligen att när Marion kör bil så får man höra hur hon tror konversationer runtomkring henne går, och vad folk antagligen tycker och tänker. Hon fantiserar ihop vad människor antagligen pratar om. Det är ett bra sätt att försöka få med tittaren i vad som händer utan att sjabbla bort det med krystade konversationer, som man så ofta annars får se (exempel: "Så du menar att han tog den där prylen för att deaktivera kodlåset. Och därefter så gick larmet igång och han blev sur för att hans fru hade legat med någon annan"). Ni vet vad jag menar.


Nu får man ju hålla i åtanke att det är en film från 1960, så några specialeffekter á la Lord of the Rings är ju inte att räkna med. Du är bra dum om du ens hade några såna förväntningar på filmen. Historien som berättas är dock intressant och får en att vilja se klart filmen - trots att den är svartvit. Det om något visar på att folk har rätt angående Hitchcocks förmåga att skriva bra berättelser.

Stämningen är som bäst när man får se den välkända duschscenen där hon blir attackerad och nästan knivmördad. Se bilden nedan. Coolt värre.


Det är inte bara den scenen som är häftig. De flesta scener är i alla fall på något sätt anmärkningsvärda. Till exempel när Norman och Marion sitter på hotellet och pratar för första gången. Då man får se alla Normans uppstoppade fåglar, bland annat ugglan med uppspända vingar som kikar ner över dem. Okej, det är inte lika mäktigt som att se 300 Spartaner storma hela persiska armén, but you get the picture.

Sedan visar det sig att Norman är schizofren egentligen och impersonerar sin egen mor. Som varit död i flera år, sittandes på en stol nere i källaren. Titta vilken läckerbit:


Filmen är en klassiker som alla ska se. Till råga på allt så är den helt okej också. Trots sina 47 år på nacken.


Psycho är en av de få filmer som är så gamla men fortfarande sevärd. Ta chansen och gottgör för gamla synder - se Psycho.

Salon Kitty är väldigt lång för att vara så gammal. När standarden på den tiden låg på max 1,5 h för långfilm, så slutar denna upp med att vara över 2 timmar lång (2 timmar och 13 minuter för att vara exakt). Orkar man stå ut så länge? Det är upp till dig att avgöra efter att du läst recensionen.

En kul grej är att vi har en svensk skådespelerska i huvudrollen: Ingrid Thulin. Du vet inte vem hon är? Inte jag heller. Vem fan är hon? Skit i henne.

Handlingen: Kitty driver en bordell i nazityskland där soldater kommer och har lite skoj. I början så undrar man om inte filmmakaren har gjort en bögfilm. Det är jävligt mycket nakna män och en sublim homoerotisk stämning bland tyska nazigänget. Grejen med bordellen är att en maktgalen general spelar in sessionerna på bordellen och planerar att använda den informationen för att utöva utpressning mot Hitler så att han får makten själv. En brudjävel (Margherita) upptäcker det här och med Kittys hjälp så försöker hon avslöja den här konspirationen.

Det finns en del sorgligt komiska saker som visas tydligt i filmen. Dels så påstår en läkare att "Jesus inte har ett enda uns av jude i sig". Hmm... och i scenen efter får vi se nazityskar skära upp levande grisar i ett slakteri medan de hänger i linor i taket. Samtidigt skrattar de. Sick motherfuckers. Filmen bjuder på en del grova och bisarra scener. Pussies ska inte se den.

Återigen får vi se vilka skitstövlar nationalsocialisterna var. Framställningen av att de anser sig själva vara överlägsna, och deras totala avsaknad av empati kommer fram väldigt väl. Hatet mot dem ökar. Om det nu är möjligt.


Det enda filmen ger (eller kanske snarare är), är mjukporr. Bisarr mjukporr. Bara en 17 minuter in i filmen så får vi se typ 300 SS-soldater leka gymnastik och sex (någon blandning?) med 300 tyska tjejer. Se bilden ovan. Samtidigt som tyska soldater i uniform spelar piano, trumpet, symbaler och sjunger något konstigt skit. Självklart har vi en kåt nazidumjävel också som filmar hela eventet. Skumt? Minst sagt. Det tråkiga är att ingen utav tjejerna är speciellt snygga. Så det ger inte så stor behållning av att se dem nakna.

Musiken irriterar ganska väl genom hela filmen. I princip går samma cirkusslinga genom hela rullen - bara i olika volymer. Hjärntvättande, irriterande och skitdåligt. Synd att det inte var textat - för då hade jag stängt av ljudet direkt. Salon Kitty har det sämsta soundtracket någonsin. Någonsin.

But hold your horses! Är det inget som är bra med filmen? Jo, efter en tinme och 34 minuter (!) får vi se blod för första gången i filmen - då en utav tjejerna blåser skallen av en SS-soldat. Häftig idé. Synd bara att den var helt värdelöst genomförd.


Det tragiska med filmen är att de "goda" människorna är de som sympatiserar med mästarretoriken och monstret själv: Hitler. Maktgalningen som är ute efter att ta hans plats är the bad guy. Med andra ord; det finns bara fuckfaces till karaktärer i filmen.

Slutligen, ett svar på första frågan jag ställde: Står man ut med filmen? Nej. Den är inte sevärd. Inte ens för allt naket som presenteras. Tyvärr. Skippa den här och skaffa en rulle med Jenna Jameson istället.

Zombie vs. Ninja. Man kan höra på titeln att det inte är en seriös film. Man hör direkt att det inte är någon större kvalitet att vänta. Och kvalitet får man inte. Däremot får man en av de roligaste ninja-spoof filmerna någonsin.

Filmen inleds med en trailer för sin egen film. Där tjatas det om "Zombie Rival - the Ninja Super Master". Fast de missar att säga ordet "Ninja" när de ska vara macho och säga namnet på titeln. Det är roligt, fast det måste kanske ses för att förstås.

Som jag sade: man ska ha klart för sig att det här är en budgetproduktion. Varken skådespeleri eller dialoger eller effekter håller något större värde. Dessutom har vi värre överdrivna ljudeffekter i slagsmålen än i en Bruce Lee film. Och det säger ganska mycket. Fightingscenerna är dock ganska välgjorda. Inte i den mening att de är trovärdiga, utan att de är utförda med stor skicklighet. Det liknar ganska mycket Jackie Chan och hans flummiga stil. Jag har nog aldrig heller tidigare sett så utdragna fighter i en film. De är långa. Och då menar jag låååånga.

Så, vad handlar filmen om? IMDB säger:

"Ethan, a young man, is beaten while his father is killed by a group of thieves. With the help of an undertaker, Ethan trains in kung fu by fighting the dead. Meanwhile, an American Ninja, Dragon, must fend off against the thieves and their ninja henchmen. It is soon that Dragon and Ethan team up to defeat the thieves and the ninjas."

Är filmen whacky? Ja. Är filmen kul? Ja! Det hela påminner mycket om Bruce Lees tidiga filmer, fast med lite mer humor inblandat. Med andra ord Jackie Chan. Fast ännu mer dope. Det finns en massa detaljer i filmen att uppmärksamma. Ett pluspoäng för att de amerikanska "ninjorna" har pannband där det står "Ninja" på. Klart och tydligt, rakt i pannan. Dessutom märker man verkligen att det är 80-tal. Vad sägs om ninjadräkter som är vita, gula, oranga och blåa - samtidigt? Det ser gräsligt ut. Helt jävla gräsligt. Gick folk verkligen omkring med sådana färger på kläderna för 20 år sedan? 80-talet: good riddance. Dödgrävaren, som det står om i texten ovan, har kanske världens fulaste fejklösframtänder jag sett i hela mitt liv.

Ett till pluspoäng får filmen för att de totalt skiter i kontinuiteten i filmen. Ena sekunden är det vinter och snö ute - sekunden efteråt är det vår och sol. Utan snö. Och till sist så har vi ju, som alltid, slutet. Vad i helvete var det där för slut egentligen? Även för en b-rulle som det här känns det inte riktigt okej. Jag har tyvärr inga bra bilder att presentera här. Hade jag haft det, så hade ni blivit övertygade om att se den direkt.

Allt som allt är det en förbannat bra b-rulle. Uppskattar du ninjaflicks och inte kräver djup story och annat crap är det här filmen för dig. Jag kan verkligen rekommendera den!

Egentligen behöver jag inte säga så mycket om den här filmen, eftersom det är en remake av första Omen-filmen. Läs den recensionen om du vill veta mer. Samma story, samma karaktärer, men nya skådespelare såklart och allting mycket bättre gjort. Ljudbilderna, kamera-arbetet, effekterna - ja, det mesta har finputsats. Och allting, i princip, har hållits intakt.

Till exempel så får man åter se scenen där prellen blir spetsad av en metallpåle genom typ hela kroppen. Riktigt kul att de behåller sådana detaljer till uppföljaren. Allt är inte helt korrekt återgivet dock. Fotografen halshuggs förvisso även i uppföljaren också, men inte på samma sätt. Jag vet inte vilket som var häftigast - sättet som han halshöggs på i ettan eller i den här; båda var nämligen väldigt imponerande.

Gillar man första filmen så gillar man den här. Den gör sitt jobb som remake. Har man inte sett första filmen så gillar man den ändå. Detta eftersom första filmen är grymt bra, och eftersom det här är samma sak (fast bättre) så gillar man den här också. Dessutom är slutet mycket bättre genomfört den här gången. Det är ett plus.


Remaken från 2006 gottgör för besvikelsen som förra filmen var.

Vi vet att Damien Thorn dog i förra filmen, på ett ganska så roligt sätt. Så vad handlar den här om då egentligen?

Jo, Damiens profetia återföds genom en snorunge vid namn Delia. Delia adopteras av två advokater (Gene och Karen heter dem). Delia är en liten skit som föddes under "konstiga omständigheter", så när adoptivmodern får reda på detta så börjar hon forska efter Delias riktiga föräldrar.
Olyckor börjar inträffa, precis som i första filmen, och Karen blir typ helt psyched out och tror att alla konspirerar mot henne när hon försöker avslöja sanningen om hennes dotter.

What a piece of crap. Var i helvete gjorde man av Damien egentligen? Det hade varit jäkligt häftigt att få se honom återuppstå istället och sprida kaos på jorden igen. Men nej. Sådan tur ska vi inte ha, såklart. Istället får vi se en liten ful äcklig tjej till snorunge göra rollen som det "elaka" djävulsbarnet. Inget som jag är nöjd med, direkt.

I princip är filmen Omen I igen, fast med en tjej som djävulens avkomma istället för en kille. Och om jag tidigare sa så är ungen ful som stryk och ser riktigt jävla löjlig ut. Se bara bilden nedan. Ge mig Damien istället! Han var i alla fall äftig. Vem i helvete är den där skitungen, egentligen? Ja, storyn är nästan densamma som i ettan, fast med en viss återkoppling till vad som hänt tidigare.


Värst av allt är dock New Age-barnvakten som tar med henne på nån typ av mässa som egentligen är en freakshow. Delia ställer såklart till oreda eftersom alla dessa New Age-människor "känner av" hennes närvaro och typ kissar i byxorna. Det är så förbannat jävla larvigt. Var de tvungna att köra med sånt crap? Kunde de inte hållt sig till Kristendomen och den urgamla kampen mellan Gud och Satan? Jävla kristaller som kommer in i bilden och förstör precis allting. Fuck it! Helt värdelöst.


Jag är så grymt besviken på den här filmen. Jag trodde verkligen att den skulle hålla högre klass. Så fel jag hade. Omen IV är inte läskig. Omen IV är inte spännande. Omen IV är inte underhållande. Omen IV är skit. Se den inte.

För nuvarande är del nummer åtta den sista delen i Hellraiser-serien. Det planeras att göra fler (de kanske redan är under produktion? Har inte orkat kolla upp det), men till dags dato är denna den sista.

Filmen börjar imponerande. Mäktiga toner som spelas, sorgsna människor på en begravning i en häftig kyrka. Dessutom använder de (nästan) samma font som Blizzards Diablo när namnen listas i början.

I alla fall. Den här gången handlar det hela om ett spel. Alla karaktärer i filmen känner till Hellraiser, Cenobiterna, Pinhead och boxen. Detta eftersom det är en del av det populära spelet "Hellworld". En kille har till och med en tröja med Pinheads ansikte som tryck på ryggen. Riktigt hardcore. Or not.


Så, vad händer? Ett gäng ungdomar sörjer att deras homeboy Adam har dött efter att han spelat Hellworld för mycket. Ungefär något sådant i alla fall. Jake, en annan lirare i det där kompisgänget skyller på det här gänget ungdomar för att Adam dog. Som om det skulle vara deras fel att Adam var en dumjävel. Pfft. Hur som än haver så får det här gänget en inbjudan till en Hellworld-fest i ett stort hus. Jättekul, förutom det lilla faktum att alla kommer typ dö under festen. (Ooooh, spoiler. So sue me).


So far in i filmen verkar den kunna leverera en massa underhållning. Det känns lite som om det kommer landa i en blandning mellan de nyare Friday 13th-filmerna, Scream/Jag vet vad du gjorde förra sommaren samt Freddy Krueger. Och såklart den där crappy filmen om TV-spel som sög in några kids och de var tvungna att spela sig fria eller något sånt. Aja, whatever.

Lance Henriksen gör rollen som The Host. Alltså liraren som håller i festen där dessa dumjävlar till tonåringar går. Känns lite roligt att de har med honom - han har gjort gott intryck på mig i alla fall genom sin skådespelarkarriär. Dessutom är han som klippt och skuren för rollen.

"Like a bad horror movie, isn't it?"
- Lance Henriksen när han sitter i baksätet på bilen som vägrar starta när tjejen panikartat vrider om nyckeln.

Specialeffekter är välgjorda och skådespeleriet är dugligt. Det finns egentligen ingenting att klaga på, förutom kanske möjligtvis själva konceptet. Det känns väldigt exploaterat. Och idén är inte helt fräsch. Hursomhelst så är genomförandet ganska bra, och vi får se en del smaskiga scener. Bland annat en tjej som får två små sågklingor genom halsen. Ett annat exempel är när en utav killarna får en typ av vision och ser massa människor hängda i taket i ett rum. Ett tredje exempel är när astmakillen blir halshuggen (vem som astmakillen är? Titta på filmen så märker du).


Synd bara att slutet är lite för förutsägbart och... tråkigt. Det är skamligt att de berättar sönder hela skiten. Och man blir lite besviken också när man får reda på "sanningen". Däremot bjuds det på gore även bland de sista scenerna. Ska inte avslöja för mycket, men det finns fler än ett sätt att stycka en kropp på...

Den åttonde installationen av Hellraiser är definitivt värd att se. Vänta dig inget djupt trams eller överdrivet mycket gore som i de första rullarna, dock. Förvänta dig heller inte att se så mycket av cenobiterna. Tyvärr har ju det varit en trend i de senare filmerna - de blir mindre och mindre Hellraiser av dem för varje ny film som kommer. Nöjer du dig med en teen-horror-flick så får du det här. "Bra" är väl synd att säga att filmen är. Underhållande är nog ett mer passande adjektiv.


Se den!

Nummer sju i Hellraiser-serien börjar med att vi får följa journalisten Amy Klein som gör ett reportage om "How to be a crack whore". Hon gör sin research genom att vara en crack-hora. Hon ser till och med ut som en crack-hora.

Hursomhelst, hon har ett möte med chefen på tidningen som visar henne ett band som kom in till redaktionen. Den visar henne "Deaders". Typ ett sällskap som övertalar dumma blondiner att skjuta sig själv i huvudet. Vilket man får se. Det är ballt. Sedan hånglar en snubbe med henne så att hon kommer tillbaka till livet typ. Det är helt cp, fast blodigt och bra.

Amy beger sig till Bukarest där den här ungdomsgruppen befinner sig. Där finner hon den ökända kuben, som givetvis har någonting med det hela att göra. Jag menar, vi snackar ju Hellraiser.

Filmen är, som ni har sett, relativt ny. Den gavs ut 2005. Det märks när man tittar på kvaliteten på effekter och andra saker, som till exempel kameravinklar och ljudbilder. Soundtracket till Hellraiser VII är bland de bättre i hela serien. Genomgående håller filmen bättre kvalitet än tidigare installationer. Men är den intressant? Stundvis. Efter de första 40 minutrarna har man ännu inte fått se så väldigt mycket blod eller annat gore. Det känns lite som en besvikelse. Berättelsen är ändå lite intressant. Överlag dock så känns filmen ganska...kass.


Att den känns kass har mycket med en specifik sak att göra; det är lite tråkigt att fokus har flyttats så långt från Cenobiterna. Jag menar, det är ju Cenobiterna med Pinhead i spetsen som är Hellraiser. Jag förstår dock ändå att det inte är så koncentrerat runt dem. Det är trots allt den sjunde installationen i Hellraiser-serien. Det hade känts aningen utvattnat att hålla dem i centrum igen. Därför har de endast en "biroll" i filmen. Kanske inte det roligaste, och kanske inte riktigt definitionen av en Hellraiser-film - men det funkar ändå.

Hellraiser nummer sju är egentligen tråkig. Riktigt jävla tråkig. Den gore som finns livar upp det hela, men det är fan inte mycket. Ni kan skippa den här delen och hoppa direkt till nummer åtta istället. Om åttan är bra? Det återstår att se.

Filmen inleds med att en man åker i sin (fula) bil tillsammans med sin fru. Självklart ska han börja grovhångla med henne istället för att hålla ögonen på vägen. Och det får han sota för. Eller, det är mest hon som får sota för det. Därför att han kör av vägen vid en bro. Mannen, Trevor, överlever skiten medan frugan drunknar eftersom hon är för klantig för att hitta handtaget till bildörren för att komma ut.

Hursomhelst, han vaknar upp på ett sjukhus där de börjar såga upp hans hjässa och mecka runt med hans hjärna. Lite disturbing, lite häftigt. Eller så drömmer han det bara. Det är lite av filmens grej - att inte veta om det händer på riktigt eller om han endast fantiserar om det.

Filmen har ett ganska schysst men rörigt upplägg. Den liknar lite memento. Man får som sagt följa den här Trevor. Och ju längre tiden går, desto mer minns han av vad som hände innan olyckan. Nya personer introduceras ganska abrupt och man får ibland gissa sig till vilka de kan vara. Det är kul att regissören inte skriver en på näsan utan faktiskt tvingar en till att tänka lite.

Som tidigare filmer i serien ger den lite Silent Hill-vibbar. Del nummer 4 i SH-serien gör sig extra påmind här, speciellt när Trevor är tillbaka i sin lägenhet. Och när han möter den där skumma hunden.


Det är en del minnesvärda scener. Som när han kräks upp en ål (som lever). Eller snarare hallucinerar om det. Eller något. Det är jäkligt svårt att veta ibland vad som händer på riktigt och vad som bara är hans hjärnspöken. Polisen börjar misstänka honom för ett par mord (bland annat på sin fru), och eftersom han själv knappt vet vad som händer på riktigt och vad han drömmer så hamnar han i en ganska knepig sits.

Storyberättandet är annorlunda här jämfört med tidigare instanser, som jag redan har skrivit. Och det är på ett positivt sätt. Jag gillar att de testar lite nytt och inte kör på samma recept hela tiden. En kul grej är att en återkoppling till första filmen görs. Med samma skådespelerska också! Som hoppar in i samma roll igen, fast nu ett antal år senare. Det känns riktigt kul. För att inte förstöra allt det roliga så låter jag bli att nämna exakt vad - den som vill luska ut det gör det ändå hur enkelt som helst via IMDB.

Hellseeker visar lite mer sex och lite mer naket än vad det har varit tidigare i Hellraiserfilmerna. Det är pluspoäng.

Sammanfattningsvis så är det en av de bättre filmerna i serien, trots att den inte uppfyller samma kvot av gore som tidigare installationer. Helt klart sevärd i vilket fall som helst. Missa den inte!

Den femte delen i filmserien Hellraiser börjar pampigt med en helt klart stämningssättande introlåt. Vi får följa en polis i början, som verkar vara riktigt hård och smart som få.

Hellraiser: Inferno har lite lite noir-stil över det hela - man får höra huvudpersonens tankegångar, om hur han till exempel rättfärdigar sin otrohet mot sin fru med en prostituerad slampa. Och hur han sedan bjuder tjejen på kokain. Varefter vi får se lite sex. Det får mig att tänka på så många hardstyle-låtar att det skulle ta för lång tid att nämna dem alla här. Lyricsen till "Fuck on Cocaine" ringer i mitt huvud.

David Cage's spel Fahrenheit gör sig även påmind i filmen. Inte så mycket specifika saker som påminner där, utan mer om hur storyn berättas och den atmosfär som befinner sig där. Har ni spelat Fahrenheit så vet ni vad jag talar om. Tråkigt för dig om du inte spelat det. Hellraiser V påminner om flera tv-spel faktiskt - mer än bara Fahrenheit. Silent Hill och Max Payne har mest likheter med filmen.


Hursomhelst. Den här snuten blir tilldelad ett brutalt mordfall. I samband med det här och sitt besök hos den prostituerade så stöter han på den välkända kuben. Det leder honom (som så många innan) in i en värld av sadism, Helvetet, Pinhead, krokar, plågat kött och annat skumt.

Filmen håller ett högt produktionsvärde. Vi får se ett par nya häftiga cenobiter, som är väldigt schysst gjorda. Pinhead är som vanligt ett kärt återseende. Inferno är mer en detektiv-historia än den rena cenobiter-kommer-och-ska-hämta-dig-till-helvetet-storyn som det har varit i tidigare filmer. Se det som en Demonisk variant av "The Silence Of The Lambs". Istället för en Hannibal Lecter så har vi Cenobiter med Pinhead i spetsen.


En schysst grej halvvägs in i filmen är när detektiven sitter inne på en restaurang/bar och får ett VHS-band levererat till sig. Det sätter han helt ogenerat in i videobandspelaren som finns där vid bardisken och tittar på filmen på TV'n. VHS-bandet innehåller tortyr av en snubbe som i princip dödas - och han tittar på det helt ogenerat medan andra gäster finns där runtomkring honom.

Mot slutet går vi från deckar-noir-stilen till en ganska schysst surrealistisk zombie-shooter när detektiven går runt med sin boomstick och har ihjäl sina hjärnspöken som (kanske?) är verkliga. I den här delen visas det även tydligt att Cenobiterna bidrar med lika mycket psykiskt som fysiskt lidande.

Hellraiser: Inferno är mycket djupare än de tidiga filmerna. Filosofiska frågeställningar ges, och en symbolik som heter duga ges i slutet. Sådana här saker tenderar lätt till att bli väldigt pretentiösa, men här så lyckas man med det. Man gör sig förstådd utan att vara för simpel, och det är tillräckligt djupt utan att bli, som sagt, pretentiöst.


Självklart får man gore av kvalitet också, som sig bör i Hellraiser-filmer. Däremot är det inte alls i lika stor utsträckning som i tidigare filmer.

På det hela är det en mycket bra film. Den håller mycket högre intellektuell kvalitet än de tidigare, vilket känns kul. De tar inte bara samma gamla Hellraiser-formel som de använt i tidigare rullar och återanvänder den. De gör något nytt. Och ändå får de till det så bra. Det känns ändå att det är Hellraiser.

Se filmen!

Fjärde delen i serien. Och den håller inte alls samma klass som sin föregångare.

Storyn: Vi är inne någonstans på 2100-talet, och filmen startar ute på en rymdstation som en Dr. Paul Merchant har skapat för att förstöra den där roliga kuben som frammanar dessa demoner från helvetet (läs tidigare recensioner om det inte verkar vettigt det jag skriver). Det är förfäder till honom som skapade kuben, och nu är det hans uppgift att rätta till deras misstag, typ. Därför får vi även följa historien om hur kuben skapades under 1700-talet. Där någon gång skapades en kvinnlig demon vid namn Angelique som tydligen ska vara Satans dotter eller något sånt. Nu när gatewayen till helvetet håller på att förstöras så kommer såklart Pinhead för att förhindra de där roligheterna att hända. Wow, liksom.

Jag trodde den skulle ta vid direkt där trean slutade. Men nej, så var tydligen inte fallet. Däremot så hittas kuben i den byggnad som uppfördes på den grund där kuben försvann in i, i slutet av förra filmen (sa ju att det var som gjort för en uppföljare).

I början så får man se när den här Dr. Merchant-snubben på det där rymdskeppet blir tillfångatagen av någon typ av rymdpolis. Och när han förhörs, det är då han berättar om det som hände på 1700-talet. Det blir som tillbakablickar som den delen av filmen är gjord av. Det händer faktiskt ingen action á la Alien-filmerna förrän mot slutet. Däremot sker det en hel del brutala saker under 1700-talet som återberättas.

Visst, filmen innehåller mycket gore och tortyrscener som sig bör i Hellraiser-filmer. Men här är skådespeleriet till och från ganska så jävla värdelöst, vilket sänker den en hel del. Speciellt utmärker sig Valentina Vargas (som spelar demonen Angelique) med sitt oerhört dåliga skådespeleri när hon pratar. Det låter inte trovärdigt alls, och man undrar vad det är för lågbudgetproduktion man egentligen har hamnat i. Som tur är så kommer Pinhead in och räddar dagen, typ.

Man ska ha en sak ganska klar för sig. Hellraiser-filmerna är inte läskiga. De är mest en uppvisning i masochism, där det handlar om att tortera så mycket som möjligt. I samband med lite demoniska krafter och kuber som är gateways till helvetet etc.

En liten bonus för helveteshunden som är med i filmen. Tyvärr hittade jag ingen bild på den, men frän är den i alla fall. Plus den schyssta halshuggningen framåt slutet av filmen. Det är coolt! Det hjälper dock inte tillräckligt mycket för att höja intresset så pass mycket så jag ger filmen godkänt. Jag förväntar mig mer av en Hellraiser-film. Tyvärr. Så du kan ta och skippa den här, såvida du inte absolut måste se alla delar i den här filmserien. Nu återstår det att se vad del 5 har att erbjuda för smaskigt...

Filmen har en mycket bättre introduktion än sin föregångare. Till en början blev jag positivt överraskad. Den här kanske skulle väga upp misslyckandet som del 2 i serien var? När en kille släpas in på akuten, med kedjor fastsatta lite överallt (se bild nedan), så vet man att Cenobiterna har varit igång igen och härjat runt. När hans huvud några sekunder senare exploderar (efter att kedjorna har fått sitt eget lilla liv) så känner man bara en sak: tillfredsställelse över att veta att den här filmen kommer vara bra.

Så rätt jag hade.

I den tredje Hellraiser-filmen så är det en reporter som står i fokus. En reporter som är på jakt efter sitt livs reportage, som ska ge henne en boost i karriären. Hon är där på akuten när ovanstående händelse sker, och efter det vet hon att ett reportage om det här är precis vad hon behöver för att få fart på karriären. Så hon börjar gräva djupare och djupare i det hela och stöter på J.P, klubbägare till goth-klubben The Boiler Room.


Pinhead är nu fast i en stor staty, efter att han fick sitt ass kickat i tvåan. I den här filmen lyckas han (givetvis) rymma genom. Denna J.P. lurar till sig luder hem till sig som han sedan försöker offra till statyn. För det är genom blod som Pinhead får liv igen. Tyvärr ska ju den här reportern stå i vägen och ställa till bekymmer. Fuck.


När man får se J.P Monroe ta in en av sina dagliga hyndor till sitt rum och statyn sedan tar tag i henne med sina kedjor, varefter Pinhead sliter av henne hennes skinn och därefter slukar henne hel - ja, då är det fulländat. Då behöver inte filmen bjuda på så mycket mer för att man ska vara nöjd.

"Come to daddy"
- J.P. (helskönt homeage till första filmen)

Och så har vi ju den där andra bruden som är med. Terri. Som egentligen är ett stort misslyckande, men hon försöker hela tiden göra någonting av sitt liv. Men det går inte så bra. Och det förstår man, så lättlurad, naiv och korkad hon (karaktären - inte skådespelerskan (?)) är. Det är väl det enda som förstör lite. Det känns inte speciellt trovärdigt. Som tur är dör hon och blir en cenobit. Se bilden nedan.


Lite synd är det att filmserien tog sig en sådan vändning i tvåan - att Cenobiterna visade sig vara människor levandes i ett helvete, istället för bara onda demoner från en annan dimension. För denna gång ställs vår huvudperson (reportern, som heter Joey - och är kvinna) inför en uppgift att rädda människan bakom Pinhead. Lite kul är det dock att man får veta lite mer om Pinheads bakgrund - varför han blev som han blev, och varför han blev en av Helvetetes trotjänare.

Förutom allt gore och masochism som är obligatoriskt i Hellraiser-filmerna så bjuder denna även på lite naket. Japp, det är faktiskt sant. Bara de två sakerna gör den ju sevärd.

Lite uppfinningsrika har manusförfattarna varit. En utav de nyblivna cenobiterna har en kameralins istället för högeröga som han använder för att gräva ut hjärnan från folk. Plus att en annan av dem kan spruta eld. En tredje kastar CD-skivor som genomborrar folk. Kickass!

Mycket bra film som man bör se. Du kommer inte bli besviken. Mycket energi har lagts på detaljer - och den här gången får vi se en story som är vettig också (hur man nu bedömer en berättelse om Cenobiter som Helvetets legionärer och någon typ av parallellvärld som vettig, but you get my point).

Transitionen till uppföljaren (nummer 4) kommer nog inte bli så konstig, eftersom den slutar precis som uppgjort för en uppföljare. Recension på del fyra kommer om ett tag.

Jag blev allt som allt väldigt nöjd med den här filmen. Se den.