Idag när det varit rena stormen ute och regnet har stått som spön i backen belönade jag mig själv med att se klart filmen som jag bara fick se en del av igår kväll: The Mothman Prophecies. Richard Gere spelar huvudrollen. Så de flesta frågar sig nog om jag förlorat förståndet och gått och blivit en mjukis som ser en film med honom? Jag vet inte riktigt vad det var, men den snutt jag fick se av filmen igår gjorde mig intresserad och blev tvungen att se klart hela skiten. Och nej, jag har inte gått och blivit mjuk. Inte så mycket, i alla fall.

The Mothman Prophecies utspelar sig i Point Pleasant (jag vet, vilket namn på en stad!) i West Virginia. Gere spelar rollen som en reporter på Washington Post, vars fru avlider efter en trafikolycka. På något Arkiv-X-sätt blir han dragen till denna stad, Point Pleasant, där det sker en del underliga saker. Det hela upplägget påminner en hel del om Silent Hill (speciellt andra spelet). Hela skiten är baserad på en bok med samma titel, och boken är i sin tur baserad på verkliga händelser. Vilket ger en extra mersmak till filmen.


Både Gere och en annan kille i den här staden får förvarningar om katastrofer som kommer att ske via mystiska telefonsamtal. The Mothman är igång och varnar dem. Ingen tror på dem givetvis, och sen blir Gere typ förälskad i en kvinnlig polis (Silent Hill, någon? Cybil... ), som försöker övertyga honom om att han börjar bli galen - dessa varningar finns ingen substans i. Som vanligt när kvinnor kommer med sådana påståenden så har hon givetvis fel. Hon blir motbesvisad i slutet. HAH! Kvinnor kan...inte!

Det var skitsvårt att hitta några bra bilder till recensionen, så ni får hålla till godo med de två jag hittade. Båda är med Gere inne på sitt rum. Det är en del skumma telefonsamtal under filmens gång. De är häftiga!


Det händer inte så förskräckligt mycket i filmen. Det är inte mycket action över huvud taget, förutom i slutet när hela bron rasar (oops, spoiler!) och en 36 människor drunknar i vattnet instängda i sina bilar - dumma jävlar som inte hoppade ut.

Det är musiken och kameravinklarna och klippningen som gör filmen bra. Den håller en lite smått surrealistisk stämning rakt igenom (återigen, man blir smått påmind om Silent Hill), utan att förklara sönder allting som så ofta sker. Tittaren får dra sina egna slutsatser om vissa saker, vilket jag tycker är riktigt roligt.

Allt som allt är det en helt klart sevärd film. Ingen hjärndöd slapparfilm direkt, och ingen film att se om det är en massa spänning man är ute efter. Gillar man däremot lite smått övernaturliga fenomen och mystiken kring dem, så kan jag verkligen rekommendera filmen. Jag skulle vilja göra paralleller till filmen Gothika, men det var så länge sen jag såg den att jag inte riktigt är säker på att de skulle stämma. Men det gör det säkert. Så ja, man kan nog jämföra den med Gothika. Kanske. Whatever. Se skiten!