Filmen baseras på wushumästaren Huo Yuanjia (1868-1910). Filmen utspelar sig under slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, en omställningens period i Kinas historia där landet hotas av inbördes oroligheter och utländsk invasion. Men egentligen, vem bryr sig så mycket om storyn? Varken jag eller regissören, uppenbarligen. Det fanns bara en anledning till att jag såg filmen: Jet Li. För man vet att det är jäkligt grymma fightingscener i de filmer han är med i. Det vet filmskaparna också. För det man matas med är grymma fightingscener. Hela tiden. Och sedan en liten gripande historia såklart, vid sidan om. Men det är aldrig det centrala. Inte i min värld.

Vad är det för historia då? Huo Yuanjia (Jet Li) får se sin far åka på spö i en fightingtävling i staden där de bor. Då ger han sig fan på att återupprätta familjens ära genom att bli en bästa fightern i hela staden. Han ägnar sitt liv åt att träna och träna och träna och träna och slåss och låss och slåss och slåss, så till slut blir han såklart nummer ett.

Självklart till priset av något dyrbart. Han har under tiden skaffat sig en hel del fiender som hämnas genom att döda hans mor och hans dotter. Uppgiven över att han inte gav dem mer uppmärksamhet medan de var i livet, och förkrossad över vad hans egoism har ställt till med så flyr han till en liten by på landsbygden där han försöker leva ett stillsamt liv.

Givetvis håller det inte speciellt länge innan han får tillbaka sin fighting spirit och återvänder till sin hemstad för att upptäcka att den är ockuperad av utländska makter. Utländska makter som gör hån av urinvånarna - kineserna. Där, i staden, anordnas en kampsportstävling som Huo Yuanjia ställer upp i för att upprätta kinesernas heder. Det är här filmen egentligen börjar, och själva "stommen" i filmen består av en riktigt lång flashback. Så slutar filmen här också, givetvis.

Allt som allt är det en riktigt bra fightingfilm. Man får riktigt schyssta fightingscener som verkligen underhåller - dessutom snygga effekter och tricks med kameran. Det är det bästa säljande argumentet för filmen. Även om storyn är ganska gripande (ännu mer med tanke på att den är baserad på verkliga händelser) så blir den ändå sekunder - det är fighterna som är det primära. Hela tiden. Och det gillar jag. Att bilduppladdningsfunktionen här på blogger inte funkar gillar jag inte lika mycket, så ni får nöja er med postern till filmen.

Se Fearless