Filmen baseras på en av Philip K. Dicks personliga drogupplevelser. Man skulle kunna säga att det är en stiliserad Fear & Loathing in Las Vegas. Den är faktiskt (nästan) lika bra också.

Det är ingen idé att snacka om storyn direkt, för den är så urflippad att det är svårt att hänga med. Någonting om någon drog "substance D" som käkar upp hjärnan på människor, och intensiva polisiära insatser görs för att sätta dit (miss)brukarna. Den urflippade storyn gör dock inget. Precis som i Fear & Loathing så är det skådespelarna och dialogerna som gör filmen. Tillsammans med de skeva droger de tar i filmen så byggs det ihop till en helhet som är riktigt sevärd.

Att de dessutom har gjort live-acting till celshading-grafik gör ju inte filmen mindre häftig. Hela filmen är uppbyggd med denna grafiska profil. Se bilderna nedan så förstår ni vad jag menar.


Det som överraskar (eller överraskar och överraskar - det som utmärker sig snarare) är de otroligt bra insatser skådespelarna gör. Speciellt Robert Downey Jr. Och Rory Cochrane. Man skulle nästan kunna tro att de handplockades från Fear & Loathing. Som jag tidigare nämnde är det dialogerna som gör filmen. Det ska i ärlighetens namn sägas att det inte händer speciellt mycket i filmen. Men det är okej. Dialogerna makes up for it. Och den något originella stilen på grafiken.

Se den här filmen. Den kommer nog så småningom att bli en klassiker. Om du inte är övertygad ännu så se bilderna här nedan. Och bestäm dig sedan för att se den.