D-War (2007)
Rullen är baserad på en koreansk legend. Konstiga, stora monster hotar att återkomma till jorden och föröda den. Varje 500:e år så föds en tjej med ett drakmärke tatuerat på axeln. Två gigantiska ormar (och då menar jag gigantisk som i oh-my-god-I-crap-my-pants-så-satans-gigantisk-orm-jäveln-är), en god (Imoogi, som jag hellre kallar Igloo) och en ond (Butanki eller nåt sånt crap), slåss om att komma först och käka upp den här tjejen. Den gigantiska orm som lyckas med detta kommer förvandlas till en drake. Om den goda ormen blir en drake, så kommer jorden vara beskyddad i 500 år till. Om den onda ormen glufsar i sig bruden först, så kommer jorden förstöras.
Spola fram till nutid. Det har varit 500 år sedan förra tjejen föddes i Korea. Nu får vi följa en reporter vid namn Ethan (nånting). Han är också återfödd som tjejens skyddsängel eller nåt sånt utan att han riktigt vet om det själv. Hursomhelst så urartar det hela i att två feta ormar krälar omkring i Los Angeles och ställer till kaos, dinosaurieliknande ödlor med kanoner på ryggarna skjuter mot Apache-helikoptrar och pansarvagnar, flygödlor skjuter eldbollar och sprider kaos, och det hela slutar upp i en episk deathmatch ormarna emellan.
Effekterna är väldigt bra gjorda. Jag blev smått imponerad över dem om jag ska vara ärlig. Filmen är inte ens i närheten av att vara så bra som Transformers, men den underhåller. Om man kollar under vilka genres den har klassats under på IMDB så saknas en; komedi. Det finns ett oräkneligt antal inslag i filmen som gjorde att vi skrattade ordentligt.
D-War fungerar som underhållning för en kväll. Förvänta dig dock inget mästerverk.
