Hellbound är en direkt uppföljare till första filmen. Introt visar till och med slutscenerna från första filmen. Dottern som överlevde förra filmen får man följa i början - då hon är inlagd på ett mentalsjukhus för att återhämta sig. Hennes pojkvän är där också någonstans. Dottern är den man får följa filmen igenom, och som står i centrum i storyn.

Hon börjar se sin pappa i sina drömmar. För er som inte kommer ihåg det så dog pappan i slutet av första filmen och blev tagen av cenobiterna som ett offer. Eller något sådant. Eller så blev han bara mördad av sin bror. Jag förstod aldrig vilket. Hursomhelst, han börjar visa sig i dotterns (Kirstys) drömmar.

Det är en del osmakliga scener i filmen (det är positivt). Som när en kille skär upp nästan hela sin överkopp med en rakhyvel av den äldre modellen (se bild nedan). Han gör det för att han tror att hans kropp är överbelamrad med likmaskar - men egentligen finns där ingenting.


Den här filmen är lite rörigare än ettan. Förlåt, låt mig ändra det där. MYCKET rörigare än ettan. Man förstår nästan vad som händer - det är inga större svårigheter där. Det är bara det att vissa saker känns väldigt omotiverade och kommer lite för plötsligt. Det är dåligt underbyggt, vilket leder till en usel trovärdighet och kass förankring. På IMDB går det att läsa att Andrew Robinson, han som spelade Larry i första filmen, inte ville träda in i rollen som honom igen. Detta ledde till att visa delar var tvungna att skrivas om hastigt, vilket i sin tur resulterade i den här lite osammanhängande storyn. Så för att egentligen förstå vad fan filmen handlade om så läste jag lite mer på imdb:

"The head of a psychiatric prison who meddles with a satanic puzzle cube unleashes a cabal of pain-seeking demons who terrorise his daughter. The girl must find a way to solve the puzzle and force the demons back to hell after a series of victims fall victim to the cube's power. "

Japp, det var väl någonting sånt där som hände i filmen. Typ. Plus massa gore-scener. Det är nog den bästa sammanfattningen man kan göra.


Egentligen så är det inget större fel på skådespelare eller något annat i filmen (förutom den nämnda storyn). Specialeffekter och smaskiga gore-scener bjuds det rikligt på, så någon sådan brist går det inte att klaga över. Men just den saken att storyn är väldigt skev och osammanhängande gör att filmern inte fångar en på samma sätt.


Nåväl. Man får se Cenobiterna igen, och de skänker (som i första) en stor del till filmen. Det är de som gör filmen, återigen. Men.... mnjaa. Jag blev lite besviken på Hellbound. Med tanke på den höga ribban som första filmen satte, så är det här en kalkon. Nästa projekt är att se del III i serien. Får hoppas att den bjuder på bättre underhållning.


Det enda spännande med filmen är att man får se de riktiga ansiktena bakom Cenobiterna. Och en jävla massa blod och kroppar strippade på sitt skinn (se nedan). That's it. Filmen är som tidigare nämnt lika sammanhängande som mina drömmar. När jag har feber.


Ska man se den då? Nej, du klarar dig utan det. Vänta med spänning på recensionen av trean, och se om den är värd att lägga ned någon energi på istället. Tills dess, njut av Hellraiser I och låt det vara bra så.

Hellraiser är en världskänd skräckserie, så du känner säkert redan till den. Det gör nästan alla. Speciellt när de ser ansiktet av Pinhead (kolla filmomslaget till vänster). Filmen är känd för att spegla tortyr och smärta och evigt plågande. Och den levererar.

Vad handlar den om? Filmen är Clive Barker's egentligen stora debut. Vi får följa en man och en fru som flyttar in i ett gammalt hus. I det här huset stöter frugan på mannens sedan ett tag försvunna bror (dock ser han ut som ett freak till att börja med - han har återvänt från Cenobiterna som tog honom genom deras vackra kub, se bild nedan). Det visar sig att frugan var en lössläppt jävla hynda och har varit otrogen mot sin make med den här brodern till maken. Med hjälp av blod så blir brodern mer och mer människa igen (han återfår sin kropp). Så det den lössläppta, otrogna ludret till fru gör är att locka hem män till huset, låtsas att hon ska ha sex med dem men istället hammar-mördar dem på vinden så att blodet kan användas för att återskapa kroppen till den halvt neurotiske brodern.


Hela skiten (så som i helvetet) börjar bryta lös (eller ska man säga raisas?) när pappan i familjen, Larry, skär sig ganska djupt i sin hand på en uthängande spik. När han kommer upp på vinden där hans fru, Julia, befinner sig och droppar blodet där så infinner sig så att säga startskottet till broderns uppståndelse.

Hela filmen utspelar sig nästan uteslutande i deras nyinflyttade, äckliga hus. Det är dock ingen nackdel. För när man får se cenobiterna för första gången, som visar sig framkalla vibbar från både Silent Hill och flashbacks från några av mina värsta mardrömmar så blir man nöjd. Det är bra skit. De ersätter armén av odöda monster som jag annars skulle kräva. Tack, Barker, för att du gjorde dem så pass originella.

Det är cenobiterna som gör hela filmen. På riktigt. Utan cenobiterna så hade såklart filmen varit ganska innehållslös. Att se de onda krafterna ha en sådan typ av manifestation samtidigt som de genomsyrar dyrkan av smärta och ondsinthet utan att bli cheesy är en riktigt stor bedrift. Ungefär lika bra som att ge mig miljontals zombies att slakta i Dead Rising. Fast utan samma interaktivitet.


Så, summa summarum - det gör ingenting att vi inte får se något naket. Det gör inget att skådespelarna är ganska kassa. Det gör heller inget att ljudbilderna som presenteras är väldigt mycket som nästan varenda massproducerade film som någonsin har framställts. Inget av det där spelar roll, när man får se cenobiterna göra sin grej.

Även om du inte gillar den här typen av film så är det en rulle som man inte kan leva utan att ha sett. Om inte är det för cenobiterna.

Slutnotering: filmen har kanske världens köttigaste slutscen. Don't miss it.

Poltergeist - något som de flesta (inklusive mig själv) avfärdar som bullshit. Däremot gör det sig bra på film. Och det vet ni säkert redan om, för vem har inte sett den här filmen, egentligen? Den blev ju nästan lika stor och populär som Halloween-filmerna (om inte mer). Det är inte för intet som Poltergeist blev en sådan succé som den blev. Att det är Spielberg som ligger bakom produktionen känns också igen. Mycket på grund av (tack vare?) att introt i filmen påminner grymt mycket om E.T. Tobe Hooper står för regisserandet, och med det gjorde han ett riktigt bra jobb.

Så till storyn. Filmen handlar om spöken som kidnappar familjens dotter in i någon parallell dimension. Typ. Och så försöker familjen göra allt i sin makt för att rädda henne och få dottern tillbaka. Familjen är nyinflyttad i huset, och ganska tidigt så börjar dottern få kontakt med dessa onda krafter - hon pratar med dem genom statiskt brus på TV'n, till exempel. Till en början verkar dessa krafter inte vara så onda - de busar mest med familjen genom att flytta på möbler, och göra lite annat. Men, när de väl kidnappar dottern och utför mordförsök på sonen genom att låta ett träd få liv (lite som de där jätteträden i Lord of the Rings som jag aldrig kommer ihåg vad de heter) så börjar familjen bli rädd och tar till alla medel för att rädda sig själva - efter att de fått tillbaka sin dotter.


Det går inte att komma ifrån att det är jäkligt schysst kameraarbete i filmen. Ganska slående scener presenteras för tittaren. Som panoramavyn över byn i början, precis när lilla dottern har pratat med TV'n första gången. Som i sig är en ganska kraftfull scen. Det statiska bruset som blixtrar upp hela lägenheten, hennes monotont svarande på de (ohörbara) frågorna som TV'n ställer till henne. Frågor som bara hon hör, medan resten av familjemedlemmarna, sömndruckna och oförstående bara tittar på henne. Plus, de ansvarsfulla föräldrarna röker gräs utan några konstigheter. Liberation!

Filmen har ett par skrämmande stunder. Mest har det nog med den lilla flickan i familjen att göra. Små barn i skräckisar är alltid läskiga. Oavsett. Speciellt om det är japanska småbarn med långt svart hår som egentligen är vandrande vålnader som söker hämnd för sin hemska död påtvingad av sina föräldrar. Fast här är det ju en blond liten flicka. Det är lite creepy ändå.


Minnesvärda scener är filmen full av. som när trädet utanför huset får liv och krossar fönstret och sträcker in sina armar (grenar?) och terroriserar barnen. Terroriserar främst genom att försöka käka upp sonen. Samtidigt som garderoben kidnappar den lilla dottern. Grymmast är nog psykos-tanten och hennes team (någon typ av experter på övernaturliga fenomen) kommer och besöker huset efter att yngsta dotern har blivit kidnappad avdessa onda krafter. De blir mer skärrade än familjen, som faktiskt behåller sitt cool ganska så länge.

Filmen har även den där obligatoriska spök-rösten-från-andra-sidan. Man får aldrig se vad den lilla flickan har för sig på "andra sidan", men man hör ibland hennes skrik vilket låter tittaren dra sina egna slutsatser om vad som händer. Ganska schysst drag av Hooper. Det förstör inte stämningen utan snarare förhöjer den.

Vad som gör den här berättelsen bättre än andra poltergeist-ish stories är att familjen faktiskt har en anledning att vara kvar i huset, eftersom huset har deras dotter. Annars brukar ju det vanliga misstaget vara att tittaren tänker i banor som: "Dude, varför drar ni inte bara därifrån? Där är dörren, inga mer problem. Done". Men ändå stannar de kvar. Den här gången finns det trots allt en anledning till att familjen är kvar. Det kallas trovärdighet. Regissörer och manusförfattare: Lär er av det.

Det enda jag egentligen saknar i filmen är en armé av levande döda. Det hade varit coolt. De har ju ändå tillgång till en kyrkogård i närheten, så det hade väl inte varit för krystat. Och lite mer naket hade ju inte skadat. Allt som allt dock, så överskuggar de positiva delarna de negativa.


Sedan måste man älska demonmanifestationen som man får se framåt slutet. Det där vita ludna monstret. I love it! Så fult, så mycket "I'll kick that sucker's ass any time at day" så att det bara skriker om det. Jag önskar jag hade hittat en bild jag kunde visa er, men ni får helt enkelt se filmen istället.

As a sidenote: När ni har sett filmen så passa på att se Family Guy avsnitt 426 - Petergeist. Humor baserad på en kvalitetssäkrad skräckis blir liksom inte bättre.

Slutligen, ta och se filmen. Det är en klassiker som inte får missas. Effekterna är helt okej för att vara från 1982. Epileptiker varnas dock.

The Number 23 är en thriller som handlar om paranoia. Jim Carrey jobbar som hundfångare och lever ihop med sin famlij bestående av sin fru och sin son. En dag får han en bok av sin fru som han börjar att läsa. Boken är en självbiografi skriven av en kille som växer upp och blir en polis. I ett utav fallen stöter han ihop med en tjej som ser siffran 23 i allting. Allting hon läser eller ser tolkar hon ihop till 23. Och besattheten tillsammans med tvångstankarna förs sedermera över till författaren som i sin tur också blir besatt av siffran 23. Som i sin tur smittar av sig till Jim Carrey som spelar huvudrollen och också blir besatt av samma siffra.

Ja, det är ganska rörigt i början. Rörigt i den mening att det är svårt att hålla reda på vad som är verklighet och vad som är berättelser ur boken - och hur allting hänger samman. I och för sig visar det sig på slutet att det är samma sak, men för att inte förstöra allting så kanske jag inte ska skriva om just den biten.


Det finns en del ganska smaskiga köttiga scener i filmen, men det är inget anmärkningsvärt. Skådespelare, kameraarbete, ljud, regi och allting sådant håller vanlig standard - det finns inget att klaga på, men heller inget som är väldigt anmärkningsvärt.

Ett ord sammanfattar filmen ganska väl: Gääääsp. Det händer alldeles för lite. Det tar för lång tid innan actionbiten hoppar igång på riktigt. Och när det väl hoppar igång blir det inte speciellt spännande. Själva konceptet med en siffra som slukar en mans hjärna helt och hållet är relativt häftigt, men det gör sig inte riktigt som film - det blir lite för tunt. Det jag hade eftersökt mer i filmen hade varit mer blod, mer naket, fler zombies (FYI: det är noll zombies med i filmen), lite mer explosioner och ett par kickassvapen. Bäst av allt hade varit att ha 23 miniguns monterade på Carrey's högerarm. Då talar vi häftiga saker!

Tyvärr så är inte The Number 23 så mycket mer än 98 minuters sömngång med delvis intressanta övergångar och en intressant tanke made bad. Så skippa den, det finns bättre alternativ där ute att välja på om du vill ha en "smart film".

Så kom man äntligen iväg och fick se den fantastiska fyran återigen. Och precis som förra gången så kan det enda som var värt att se i filmen uttryckas i två ord: Jessica Alba. That's it. Resten av filmen var ganska värdelös.

Vad är det som händer i denna uppföljare då? Jo, silversurfaren gör ett besök på jorden för att guida sin herre Galactus (som i serierna är jävligt häftig men i den här filmatiseringen bara är ett stort...moln. Wow) - för att äta upp jorden. Galactus livnär sig nämligen på att käka upp planeter. Lite som Thomas Brolin gör, så som han ser ut.

Självklart så får den fantastiska fyran nys om detta, och ger sig ut på jakt för att stoppa honom. På vägen upptäcker de att han kanske inte är så elak som han verkar, militären och Victor von Doom blir inblandade och ställer sig (såklart) i vägen samt konstiga saker börjar hända med den mänskliga facklan. Givetvis går det heller inte att hålla sig borta från obligatoriska lovey-dovey-crappy scener där Richard Reeds och Sue Storm hela tiden försöker få till sitt giftermål. Jag tycker Alba kan gifta sig med mig istället.



Anyways, jag hade inga höga tankar om filmen innan jag såg den, med tanke på hur dålig ettan var. Och det var en jäkla tur det! För tvåan var precis lika dålig som första filmen. Faktiskt. Inte ens det faktum att Silver Surfer är med höjer upp filmen till något mer än den-där-filmen-man-måste-se-bara-för-att-det-är-Marvel. Tyvärr. Action finns, humor finns, specialeffekter finns - men helheten känns ändå inte helt tillfredsställande.


Det är en film man ska se bara för att ha sett den för det är ju fantastiska fyran. Förvänta dig inte för mycket bara.

Okej, first of all: huset ser inte ut som det gjorde i första filmen (Tack gode gud!). Förutom de karaktäristiska fönstrena på framsidan som ser ut som husets ögon. Så, då har vi det avklarat - det är inte en exakt remake på originalet. Men oh så bra den är!

I och med att filmen är ganska ny, så håller den överlag en bättre kvalitet (ljud, bild, skådespelare, atmosfär, effekter, kamerahantering, etc) än sina föregångare. Den ger lite vibbar från dels Silent Hill i vissa scener (mest i början) och House on Haunted Hill vid vissa tillfällen. Som helhet påminner den om The Shining. Det tror jag att jag skrev om i recensionen av första filmen från 1979 också. Vilket torde vara ett tecken på att denna remake är i alla fall lite true till originalet. Familjen är densamma (typ), och familjefadern börjar gå mer och mer crazy ju längre de befinner sig i huset (eller i husets närhet), helt enligt receptet i som gavs i första filmen eller som Stephen King gav i The Shining.


Det finns lite naket att se här, men det varken höjer eller sänker filmen speciellt mycket. En del scener imponerar, det måste jag medge. Som när minstingen i familjen ska gå på toa mitt i natten, försöker vrida på kranen fast det kommer inget vatten, och sedan /klipp/ så har vi en ful jävla zombie (liknar Gollum) som står bredvid honom och gluttar in i spegeln. Lite mycket Hollywood kanske, men det var länge sedan man serverades något sådant. Det tackar man för.

Som i de tidigare filmerna hemsöks pappan av mardrömmar. Den här gången, till skillnad från till exempel nummer 8 i filmserien, så genomförs de riktigt bra. Väldigt bra, faktiskt. Drömsekvenserna är bland de bättre genomförda i filmen.


Jag måste säga att jag blev riktigt imponerad av filmen. Mycket beror nog på den eftertanke de har lagt ned på detaljer för att få till skräckmomenten. Musiken. Kameravinklarna. Allt det där. Plus att det är jävligt snygga tjejer. Speciellt barnvakten. Hon är het! Och hon röker fet.


Ryan Reynolds gör en väldigt bra insats som George Lutz (pappan). Övergången från att vara en väldigt sympatisk kille till att bli mer och mer grym och förlora sitt förstånd gradvis gör han skitbra. Nästan lika bra som Jack Nicholson (nej, det går liksom inte att sluta jämföra med The Shining). Övriga skådespelare gör även de helt okej insatser.


Är den skrämmande? Blir man rädd? Mjao. Delvis. Kanske mer än i tidigare delar av filmserien, men jag har ju sett läskigare filmer. Och så kommer vi till slutscenen, som kan ha varit bland de bästa jag sett i hela mitt liv. Jag menar allvar.

Se remaken på The Amityville Horror. Den är bland de bättre skräckisar du kommer se på länge.

Äntligen. Så som jag har längtat. Efter att ha läst boken Desperation och hörde de första ryktena om att den skulle filmatiseras så har jag bara väntat, väntat och väntat på att det skulle bli verklighet. Och när jag häromdagen fick tag på en kopia av filmen, så blev jag överlycklig.

Det är med stor vördnad jag skriver den här recensionen. Stephen King är, och kommer alltid att vara, skräckens konung. Det är inte mycket som slår hans böcker. Det är bara ett fåtal som jag inte har läst ännu. Filmerna som baseras på hans böcker brukar väl dock inte bli så värst "bra" i den mening att de håller samma klass som böckerna. Men vilken filmatisering gör det, egentligen? Det jag uppskattar i de flesta filmatiseringarna av King's filmer är att de alla har en viss amerikansk sydstatlig charm som är oslagbar, blandad med lite b-film. Och Desperation håller samma kvalitet.

Storyn? En kille är på semester med sin fru/flickvän och åker på en ödslig landsväg någonstans i USA. Där blir de stannade av en polis, som planterar bevis (droger) i deras bil och arresterar dem för det. Det visar sig ganska snabbt att polisen inte är en helt vanlig polis... han verkar vara besatt av en ond kraft, och det han har gjort med sin by Desperation (ja, byn heter så) talar för hans vansinne. De som han inte har dödat i byn Desperation har han fängslat. Bland de olyckliga förbifarare som råkat komma i polisens (Collie Entragian's) grepp så finns det en liten pojke som verkar ha dolda krafter. Krafter givna till honom från Gud. Är dessa krafter starka nog att kämpa emot den urgamla ondskan som har tagit Entragian i besittning och befria de sista överlevande från deras trängda situation?

Visst, det kanske låter cheesy. Eller corny. Eller lite var-har-jag-inte-hört-den-där-förut. Sure, det stämmer. Det är kanske inget nytt koncept direkt. Men det här genomförandet är grymt mycket mer underhållande än andra försök jag har sett tidigare. Filmen överraskar positivt. Och för att vara en TV-produktion (den släpptes aldrig på vita duken) är den väldigt välgjord, men en repertoar bestående av talanger från B-filmernas kändisgrotta. Däribland Ron Perlman (se bilden nedan). I boken hade man alltid en riktigt stor rädsla och respekt för polismannen som terroriserar människorna. Ron Perlman lyckas utmärkt med att frambringa samma typ av rädsla.



Med hjälp av grymma kameravinklar och väl genomarbetade ljudbilder så lyckas de fånga stämningen från boken - rakt igenom. Väldigt mycket energi har lagts ned på att vara "true to the book". Nu var det ett bra tag sedan jag läste boken, men så vitt jag kan minnas så är det inga stora förändringar som har gjorts.

"You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in a court of law. You have the right to speak to an attorney. I am going to kill you. If you cannot afford a lawyer, one will be provided for you at government expense. Do you understand you rights? "
- Collie Entragian

Som alltid så bör man kanske läsa boken innan man ser filmen för att uppskatta den till fullo. Men även om man inte bryr sig om att läsa boken så är jag övertygad om att man kommer gilla filmen ändå. Faktiskt. Förutsatt att man gillar den här typen av filmer över huvud taget. Och det gör man, annars är det något som är galet.

- TAK! TAK! TAK!

Jag älskar den här typen av filmer. I really do. Precis som Pestens Tid. Otroligt jävla bra, med andra ord. Samtidigt som den är väldigt B. Vilket är själva charmen med det hela. Den hade inte alls skänkt samma underhållningsvärde om det hade varit en dyr, theatre-screened Hoolywoodroduktion.


Grejen är att filmer baserade på Stephen King kan inte bli dåliga. Även om det är dåliga skådespelare som spelar i dem. För det finns någonting som alltid väger upp - och det är storyn. Storyn är alltid så kickass i filmer baserade på King's böcker, därför att - just det - de är baserade på King's böcker, som alla (i alla fall de jag läst hittils, vilket är i princip alla) innehåller underhållande, spännande och skrämmande historier.

Se Desperation om du får chansen. Det är två timmar och elva minuters ren och skär underhållande B-skräckis. Go for it!

Jag behöver inte skriva något om den här filmen egentligen. För ni älskar den redan. Det vet jag att ni gör. Och om ni inte har sett den har ni redan hört så mycket bra om den att ni undrar varför ni inte har sett den ännu. Ni börjar fundera på whats the fuzz is all about, eller så har ni några fina minnen från den gången ni såg filmen för första gången.

För filmen är bra. Bra är väl dock en underdrift. Den är bäst. Ja, så är det. I sin genre är Evil Dead III helt klart bäst. Storyn? Den fortsätter från andra filmen, där Ash har åkt genom en tidsportal och landat i medeltiden. Med sin motorsåg monterad på sin högra arm och sin boomstick i ett stadigt tag i sin vänstra hand. Han blir tillfångatagen men lyckas slita sig fri och visa vem det är som bestämmer. Därefter er han sig iväg på jakt efter Necronomicon, boken som ska få honom tillbaka till sin egen tid. Problemet är bara att när han hämtar boken, så väcker han en armé av döda som offrar sina liv (?) för att ta tillbaka boken...


Filmen i sig är helt underbar, fylld av humor och b-filmsmoment. Den är inte speciellt skrämmande - det ska man inte vänta sig heller. Filmen är inte ämnad att vara skrämmande. Den är ämnad att vara underhållande. Och Sam Raimi lyckas till hundra procent att underhålla, filmen igenom. Se bara på de små mini-ashes som kommer fram och jävlas med honom när han är i kvarnen - klockrent! Humorn ligger på låg (B) nivå - jag älskar det!


Filmen är som sagt humor rakt igenom med alla de macho ingredienser man vill ha. Shotguns, motorsåg monterad på armen, monster i kloaker, fistfights, hårda one-liners (titta längst ned i recensionen), böcker som bits, skeletthänder som gör lustiga miner på människor, flygande demoner med hängande tungor, levande skelett som hostar damm, till och med en skelett-armé! En armé där skeletten bär basker och spelar säckpipa, eller spelar flöjt på ett skelettben, eller spelar trummor på dödsskallar. Dessutom, inte att förglömma, superbilen som de använder för att mangla skelett-freaks i stil med Carmageddon. Ord finns inte för att beskriva hur pass jävla bra det egentligen är.


Se Evil Dead III: Army Of Darkness. Mer underhållning för pengarna går knappt att få. Filmen är charm redefined. Som bonus på slutet så får ni här ett par helt klockrena one-liners som i princip lyfter filmen från jävligt bra till gudomligt bra:

Sheila: I may be bad,... but I feel gooood.

Ash: Yeah!
[after shooting King Arthur's sword in half]
Ash: Ok you Primitive Screwheads, listen up! You see this? This... is my boomstick! The 12-gauge double-barreled Remington. S-Mart's top of the line. You can find this in the sporting goods department. That's right, this sweet baby was made in Grand Rapids, Michigan. Retails for about $109.95. It's got a walnut stock, cobalt blue steel, and a hair trigger. That's right. Shop smart. Shop S-Mart. You got that?

Duke Henry: You're not one of my vassals... who are you?
Ash: Who wants to know?
Duke Henry: I am Henry the Red. Duke of Shale, Lord of the Northlands and leader of its peoples.
Ash: Well hello Mister Fancypants. Well, I've got news for you pal, you ain't leadin' but two things: Jack and shit... and Jack just left town.

Ash: First you wanna kill me, now you wanna kiss me. Blow.

Sheila: But what of all those sweet words you spoke in private?
Ash: Oh that's just what we call pillow talk, baby, that's all.

Ash: [to the Witch] Yo, she-bitch! Let's go!

[Upon getting the powered glove in place of his right hand]
Ash: Groovy.

Ash: Don't touch that please, your primitive intellect wouldn't understand things with alloys and compositions and things with... molecular structures.

Flygande demoner fanns det med i filmen också. Yey!

[In a passionate moment of romance]
Ash: Gimme some sugar, baby.

Arthur: Are all men from the future loud-mouthed braggarts?
Ash: Nope. Just me baby... Just me.

[as undead Ash stands triumphant on catapult]
Ash: Buckle up Bonehead. 'Cause you're goin' for a ride!

Old Woman: I'll swallow your soul!
Ash: Come get some.

Ash: Lady, I'm afraid I'm gonna have to ask you to leave the store.
Possessed woman: Who the hell are you?
Ash: Name's Ash.
[cocks rifle]
Ash: Housewares.

[last lines]
Ash: [voiceover] Sure, I could have stayed in the past. I could have even been king. But in my own way, I *am* king.
[Ash grabs girl close]
Ash: Hail to the king, baby.
[Ash kisses the girl]

Possessed Witch: You found me beautiful once...
Ash: Honey, you got reeeal ugly!

[when Sheila walks into the blacksmith's shop to talk to Ash]
Ash: What? Were you raised in a barn? Shut the door! Probably was raised in a barn, along with the other primitives.

Sheila: [Being handled by Evil Ash] Don't touch me! You foul thing!
Evil Ash: Your gonna learn to love me, missy.
Sheila: The Promised one will come for you.
Evil Ash: Darlin' I'm gonna save him the trouble.

Ash: Keep your damn filthy bones outta my mouth.

Evil Ash: You're going down!
Ash: I'm going up!

Ash: Now I swear the next one of you primates even *touches* me...

Ash: Maybe. Just maybe my boys can protect the book. Yeah, and maybe I'm a Chinese jet pilot.

[after Ash chops up Evil Ash with a chainsaw and throws him into a hole]
Evil Ash: You'll never retrieve the Necronomicon! You'll die before ya get it!
Ash: Hey! What's that you got on your face?
Evil Ash: Huh?
[Ash throws dirt on Evil Ash's face]

[from Director's Cut]
Ash: What are you? Are you me?
Evil Ash: Whad are do? Are do be? HAHAHAHAHAH! You sound like a jerk!
Ash: Why ya doin' this, huh?
Evil Ash: Oh, you wanna know? 'Cause the answer's easy! I'm BAD Ash... and you're GOOD Ash! You're a goody little two-shoes! Little goody two-shoes! Little goody two-shoes!
[begins to sucker-punch Ash]
Evil Ash: Goody little TWO-SHOES! Goody little TWO-SHOES! HEHEHEHEHE!
[honk honk honk]
Evil Ash: GOODY LITTLE TWO-SHOES! GOODY LITTLE...
Ash: [cocks shotgun and points it under Evil Ash's nose]
[nods head]
Ash: [BLAMMO!] Good. Bad. I'm the guy with the gun.

[to his skeleton minions, who are digging up corpses in a graveyard]
Evil Ash: Dig, damn you! Dig faster! I shall command every worm-infested son-of-a-bitch that ever died in battle!
Skeleton: Thank you, sir!

Svart (vit?) arbetskraft going at it

Ash: Alright. Who wants some?

Deadite Captain: [pulling a newly animated skeleton from the grave] Welcome back to the land of the livin'... NOW PICK UP A SHOVEL AND GET DIGGING!

Ash: [trying to get Deadite Sheila off his back] Get offa me, ya crazy bitch!

Ash: Say hello to the twenty-first century!

Ash: [to himself] Like, like what am I supposed to do - take one book, or all books, or what?

Det här är den (förhoppningsvis) sista filmen i serien om huset som Gud glömde. I Amityville. Förutom re-maken på första filmen som gjordes 2005. Som det kommer recension på senare.

Hursomhelst. En snubbe som har byggt ett nytt hus ute i vildmarken. Ett ganska snyggt hus, verkar det som till en början. Han flyttar in där med sin son och dotter, sin nyfunna fru och hennes grabb. Där finns ett dockhus som är en replika av Amityville-huset som vi sett i de första filmerna. Det här dockhuset ges till dottern i familjen. Kort därefter så börjar hemska olyckor att hända.

I don't get it. Varför ska ondskan alltid transporteras med skumma föremål? Ena gången så var det en golvlampa. Andra gången så var det en spegel. En jävla spegel! Och den här gången är det ett dockhus. Jesus christ! Och tillsammans så kämpar familjen för att komma undan ondskan som har inkräktat på deras liv.... riiiiight.....

Det händer lite smågrejer som är lite häftiga, men bland det grymmaste är när en geting letar sig in i en utav ungarnas öra och börjar typ käka upp hans hjärna innifrån. Det var ganska ballt. Men förutom det så...well... en del drömsekvenser visas (som sig bör) i filmen. De hade man kanske kunnat lägga lite mer krut på. Som när ett litet barn spikar fast pappans fötter i golvet med ett par feta pålar. Det hade kunnat se hur jävla häftigt ut som helst - men nej, istället lägger de på någon orkerster-pamp-ljud-effekt för varje slag och det hela blir ganska larvigt.

Den som är mest irriterande i hela filmen är den satans lilla snorungen Jimmy som tror att allt och alla hatar honom. Han saknar sin avlidne far och ser honom komma till liv genom ondskans krafter. Den enda han bryr sig om är sin mor (awwe, how cute) medan han skiter i sin styvfamilj helt och hållet, trots allt de gör för honom. Bortskämda lilla snorunge. Jag önskar han hade dött först av alla i filmen. Men fuck that, givetvis inte - istället så lever han filmen igenom. Crap!

Mot slutet har ett par släktingar någon fejkad dåligt genomförd seans eller ritual eller något annat sånt crap. Vid det laget satt jag och funderade på hur filmen skulle kunna bli ännu mer pinsam. Jimmy's (snorungen's) riktiga pappa börjar sedan uppenbara sig mer och mer mot slutet och anta fysisk form och härjar runt i huset. Och allting är på något sätt dockhusets fel, typ. Verkar texten osammanhängande och förvirrande? Det är för att filmen är det också.

Ärligt talat, jag kanske låter väldigt negativ när jag skriver det här. Och ja, skådespelarna är direkt värdelösa och manuset är helt kasst det med. Men, filmen har ett litet högre produktionsvärde än i alla fall sina yngsta föregångare. Kan ha att göra med att kamera-arbetet är mycket bättre genomfört här.

Det som man blir väldigt besviken på är att den levande döda pappan, det enda monstret (zombien?) i filmen (nej, jag räknar inte de larviga fuckfacen som är inne i dockhuset som man får se i slutet. Det är inte monster, det är... skräp!) låter som om han faktiskt vore levande. Rösten är inte förvrängd eller mörk eller på något sätt skrämmande. Den är helt normal. Man märker hur mycket rösten betyder när man ser det såhär. "Man saknar inte kebaben förrän den har glidit ur handen och landat på marken fylld med skräp och grus så man inte kan äta den", brukar man väl säga. Eller något i den stilen. "Man saknar inte onda röster förrän man har hört en fjollig röst på ett monster". Så skulle jag säga.

Slutsats: Bättre än sina senaste föregångare, men det säger inte ett skit om kvaliteten egentligen. Filmen är fortfarande kass. Undvik!

Oooookej, så var vi tillbaka i Amityville. Eller inte riktigt i Amityville. Men i filmserien om Amityville.

Vad den handlar om? En fotograf vid namn Keyes får en spegel från en skum uteliggare som han tar ett kort på. Han tar hem spegeln och ger den till en kompis. Spegeln visar typ massa hemska saker som kommer hända den som tittar in i spegeln. Spegeln visar sig komma från huset i Amityville som vi har sett i de tidigare filmerna. Är det någon typ av demoniska krafter som verkar här? Ja, självklart. Annars hade man väl inte bemödat sig om att göra en film. Hursomhelst, en efter en börjar dö och ... ja, bla bla bla. Ni vet, det vanliga gamla köret. Kaos bryter ut och död efter död sker. Har dock svårt att föreställa mig att någon bryr sig om att någon av dem dör.

Det hela lär mig i och för sig en bra läxa: Köp inte saker från skumma uteliggare.


Sedan har vi ju skådespelarna. Dåliga skådespelare. Jävligt dåliga skådespelare. Men det kanske man kan skylla på de urusla karaktärerna som framställs i filmen. Till exempel: Vi har en japansk kvinnlig konstnär som är något smått psykopatisk som har den här spegeln inne i sin studio. En studio hon har dekorerat med målningar på demoner. Och hon skär sig själv i handlederna. Hon är inte skum på ett sånt där bra sätt. Hon är bara... skum.


Man får vara tacksam för de nakenscener som erbjuds. För det är väl det enda som den här filmen har att ge som är av substans. Och då är jag seriös. Eller okej. Man får se en utav de döda vara ganska bra zombiesminkad i slutet. Det pågår i typ 2 sekunder. Wow. Tack. Fuckface.

Jag tycker faktiskt lite synd om de som skrev originalfilmen. De måste gråta blod varje gång de ser den här filmen eller på något annat sätt blir påminda om den. Allt som allt var den förbannat intetsägande och ointressant.


Skippa den här biten av bajs.

I första filmen fick vi följa Damien från när han föddes tills han var några år gammal. I andra filmen följde vi honom i tonåren. I den här filmen, den tredje, följer vi honom som fullvuxen. Nu äger han och driver sin stora multinationella industri som han tog över efter sin farbror; Thorn Indusries. De tillverkar Sojaprodukter. Och kärnvapen. Vilken blandning! Det är härifrån vi får följa honom.

Filmen inleds under de första minuterna med ett av de häftigaste självmorden någonsin. Eller självavrättning kanske man ska säga. Engelska ambassadören kommer på ett ganska finurligt sätt att blåsa skallen av sig själv. Damien får ta över jobbet som USA's ambassadör i England (tror ni han låg bakom mordet genom att påverka den gamla ambassadören genom sina demoniska krafter? Neeeej...! Hur kan du tro något sådant?)

Maggans sju knivar (Eller Megiddos sju knivar, eller nåt sånt) som krävs för att döda Damien har hittats igen, och hamnat hos ett gäng munkar (de går inte att äta...tror jag) som ger sig fan på att döda Damien en gång för alla och rädda världen från ondska.

Och det är det här filmen handlar om sedan. Munkarnas försök att eliminera Damien, och Damiens försök att eliminera munkarna och deras knivar innan de eliminerar honom. Dessutom är Frälsaren på väg tillbaka in i världen igen, och om han föds så kommer Damien att dö. Eller något sådant. Hursomhelst verkar det vara jäkligt viktigt för Damien, djävulens son, att se till att Guds son aldrig föds. Det är lite ballt.

Mycket utdrag ur Bibeln citeras, och speciellt Uppenbarelseboken. Det ger en cool känsla till det hela. Att citera Bibeln är alltid häftigt. Det var Samuel L. Jackson som gjorde det coolt i och med Pulp Fiction.

Den här gången har Damien begåvats med en medarbetare också. Som har kanske världshistoriens största och "snyggaste" glasögon - någonsin. Filmen är sevärd bara tack vare hans glasögon, faktiskt. Man har roligt åt dem. Han liknar lite Arne Weise.

Min enda fråga jag har är: Varför går munkarna och gör jobbet själv? De suger ju som mördare. De borde hyra nr. 47 istället, från Hitman. Eller en Ninja. Det vore coolt. Och det skulle ha fått död på Damien-rackarn långt mycket tidigare. För att vara Guds tjänare är de bra korkade ibland.

Visst, filmen är grann. Men den är inte alls lika bra som sina två föregångare. Ska man se den? Tja. Är du fan av de två tidigare filmerna så bör du väl se den här. Omen III ger dock ingen större behållning. Du klarar dig utan.

Okej, den korrekta titeln är "Amityville 1992: It's about time". Men för att förenkla navigerandet mellan alla titlar så benämner jag den Amityville 6. Så gråt då.

Den här gången är det en jävla klocka som står i centrum. En kille är någon typ av husarkitekt eller nåt, och kommer hem till sin familj med en klocka, som han ställer på spiselhyllan. Det är tydligen den som innehar de onda krafterna. Eller nåt. Så det är inte samma hus de är i som i de första filmerna (det är bra, tack än en gång!). I början får man se den obligatoriska galna tanten också. Klockan ska, tydligen, komma från det gamla huset i Amityville. Alltså utspelas inte den här filmen i Amityville. Om jag förstod saken rätt. (Att förstå saker i den här filmen är fan inte lätt).

Arkitekten jobbar med att bygga en replica av huset från första filmen. Tror jag. Eller så börjar han med det efter att han blivit biten av en schäfer som var besatt av onda andar. Man hänger inte med så väl i den biten riktigt - storyn har ingen stabil grund direkt. Men det gör inget. Vilken jävla skräckis från 90-talet hade det, egentligen? Man bryr sig inte heller.

Hursomhelst, det hela resulterar i att pappan och dottern blir besatta av ondskan i alla fall och börjar bete sig crazy.

Och yes, undertiteln har faktiskt en mening. Det handlar om tid. Den där klockan i huset gör att tiden ibland stannas upp för vissa, snabbas på för andra etc, vilket gör att de hamnar i knasiga situationer och ger en lite surrealistisk stämning till vissa scener. Lite Twin Peaks. Not quite, men nästan.

Amityville 6 följer standardmönstret för rysare på 90-talet. Dialogerna har man hört flera gånger förut, och skådespeleriet ligger på en "lagom" nivå - varken superdåligt eller nämnvärt bra. En bra slackerfilm att titta på. Jag älskar sådana här filmer. Som går lite i American Gothic style. De håller inte hög kvalitet - absolut inte. Men det finns något i atmosfären över dem som tilltalar mig. Old school rysare från 90-talet är skiten. Nej, det gör inte filmen bra. Men jag gillar den ändå. Ska jag då rekommendera er att se den? Det beror på hur mycket du uppskattar den här typen av rullar. Är du som mig kommer du gilla den. Den väcker minnen.

Man får i Amityville 6 lite mer sex och naket (jämfört med tidigare filmer i serien). Lite mer nittiotal. Och det är bra grejer. Sist, men inte minst så bjuds man på en schysst twist i slutet. Det överraskar lite faktiskt, det brukar inte förekomma i skräckisar från den här tiden.

Se den! Amityville 6 är helt klart sevärd (hade svårt att hitta bilder, så ni får klara er utan).

"What the hell was that all about?"
"It's about time"

...har jag kommit underfull med att det är ett ganska roligt community. Gå med du också vetja! Kika in på sidan här och regga dig. Glöm inte att lägga till mig som vän också, om jag känner dig.

Anyways, har bråttom nu för jag ska iväg till kusinen och fira hans födelsedag. Återkommer med mer nyheter senare!

Ciao.

Varför skulle den här sommaren vara så grymt dålig gällande vädret? Det har inte varit fint en enda dag (nästan). Det suger stenhårt. Ge mig lite sol och lite värme! Snart är sommarlovet över också och det är dags att ta tag i pluggbiten igen. Tentan i Informationssäkerhet närmar sig med stormsteg, och sedan måste man ta tag i exjobbet också. God damn.

Och förutom det kassa vädret så irriterar jag mig på att mitt hårddiskutrymme hela tiden tar slut. Jag har 500 GB och det räcker ändå inte till. Så nu beställde jag en extern disk på 750 GB. 1,25 TB totalt borde räcka en bra bit. I alla fall så jag får plats med alla hardcore / hardstyle DVD'er.

Give me some värme!

Till dags dato så har jag varit på bio två (2) gånger och sett filmen - olika sällskap varje gång. Och båda gångerna tyckte jag filmen var värd pengarna. Michael Bay gjorde mig inte riktigt besviken någonstans. Jag menar, när man har växt upp med Transformers så är förväntingarna väldigt, väldigt, väldigt höga. Trodde inte att jag skulle få någon retrokick direkt, utan mer en välgjord actionrulle. Vilket jag fick, plus lite till.

Storyn är som följer: Allspark, kuben som skapade Cybertron, har åkt runt halva universum (halva universum är ett ganska roligt begrepp. Hur vet man hur lång en halv del är när man inte vet hur lång hela delen är? Och om universum är oändligt - torde det innebära att halva universum också är oändligt. Nåja, enough med brainfuckers.) och kraschlandat på jorden för en herrans massa år sedan. Megatron visste att den hade landat här och begav sig på jakt efter den. Autobottarna är inte sämre de och skickar Bumblebee för att hitta Allspark. Det visar sig att en ung killes farfarfarfar upptäckte Megatron för länge sedan och har kartan till Allspark inbränd i sina glasögon. Därför ser Bumblebee till att förvandla sig till en bil som kommer bli den här snubben (Sam)'s bil. Efter lite action och slagsmål mellan Barricade och Bumblebee så kommer resten av Autobots till jorden, och varefter tiden går får vi se fler och fler Decepticons joina filmen, bland annat min favorit - Starscream! Sedan blir det något blaha om världens överlevnad och annat bullshit, men storyn är inte det intressanta i filmen. Det är effekterna och alla robotar som är grejen.


Transformers är en familjevänlig film. Den kan ses även av de som vet jack shit om Transformers, det går ändå att följa med i storyn och allt. Mycket humor är inbäddat (ibland kanske lite väl mycket), och det blir i princip aldrig för våldsamt för att vara hardcore. Vilket egentligen passar bra, eftersom serien är precis likadan. Det hade dock varit väldigt intressant att se en Frank Miller version av Transformers. Kickass är det ord som hade beskrivit det bäst.


Om man ska klaga på något så är det att man får se lite för mycket människor och lite för lite robotar. Jag hade önskat att få se lite mer intriger mellan Megatron och Starscream ("you failed me again, Starscream" känns inte tillräckligt).


När det kommer till actionscenerna så blir man allt annat än besviken. Att få se tiotals meter höga robotar fightas mitt bland gatorna i en storstad är fasen inte illa. Actionpackat så inåt helvete, och det gillas. Ibland kan det bli lite rörigt och man ser inte riktigt vad det är som händer, men vem är jag att klaga när man får se Optimus Prime kicka robotass?


Vi får heller inte glömma ögongodiset som det bjuds på. Det stavas Megan Fox. Damn vad hon är het! Istället för att försöka beskriva det med ord så presenterar jag istället en bild på ett hot piece of ass serverat här:


Transformers är en film som bäst beskrivs som underhållande. Stor retrokick för oss som växte upp med robotarna? Mnja. De ser inte exakt likadana ut, men det finns en del homeages till oss oldschool-dudes - transformerljudet, karaktärerna, m.m.


Jag älskade filmen och kan verkligen rekommendera den. Slutet var som uppgjort för en uppföljare, så nu väntar jag bara på del två där jag vill ha grymt mycket mer av det jag fick i första filmen. Se Transformers! Du blir inte besviken. Och har du inte sett de gamla serierna från 80-talet ännu är det hög tid att se dem nu.

Till att börja med: Tack Gode Gud att det INTE är samma hus i den här filmen. De har äntligen fattat att det förstördes, i typ första filmen. Men det är fortfarande baserat på boken av Hans Holzer.

Grejen i den här filmen är att en snubbe tillsammans med sin fru köper ett äckligt gammalt hus för att renovera och sedan bo i det. Självklart är huset hemsökt av massa gamla hemska minnen, och bla bla bla. You know the deal.

Jag förstår inte människor ibland. Varför väljer man att flytta in i ett fallfärdigt hus? Jag menar, om jag skulle köpa ett hus så skulle jag inte köpa ett hus som gick sönder så fort man tog i det. Även om det var billigt. Köp ny skit istället. Typ Värsåsvillan. Det är säkert bra. Inte gamla skabbiga hus som det bor massa onda krafter i.

Hela filmen liknar mer en sleepovernatt i ett hemsökt hus. Den följer inte riktigt samma mall som de tidigare. Den här gången är det ett litet crew med unga vuxna som flyttar in, istället för en familj. Eller ja. Det är som tidigare nämnt en snubbe och hans fru som köpt huset och ett par vänner stannar där för att hjälpa till och renovera. Tror jag. Äh, jag kommer inte riktigt ihåg. Det är egentligen skit samma också. Man väntar bara på när spökandet ska dra igång så man får se lite action. Typ spöken som lemlästar de som bosatt sig i huset. Eller zombies som kommer och dricker deras blod. Oh wait, det kanske var vampyrer som drack blod? Ja, zombievampyrer skulle vi ha! Som är ninjapirater. Det hade varit så häftigt att jag hade kissat på mig. Nåja, nu har vi inga zombievampyrer som är ninjapirater i den här filmen tyvärr.


Självklart har vi även den obligatoriska galna tanten med emaljögat som vet allt om de onda krafterna och varnar ungdomarna - men ingen lyssnar, såklart...

Det är ärligt talat ganska lite som händer i filmen. Efter den 1:a timmen har det inte hänt speciellt mycket. Lite småincidenter då och då, men inget häpnadsväckande direkt. Ha då i åtanke att filmen är 1h och 27 minuter lång. Inklusive eftertexterna.


I slutet, då det är typ 10 minuter kvar av filmen eller så, börjar det hända lite. En utav killarna flippar ur och börjar gå på killing spree. Jättespännande. Eller inte. Det här är bland de lamaste filmer jag sett i hela mitt liv. Den kan nästan mäta sig med Bergmans "sjunde inseglet" i tråkighet. Vad fan tänkte de med egentligen när de knåpade ihop rullen? Regissören måste ha varit en lättskrämd jävel som hoppar till så fort någon pratar med honom. Det är helt otroligt hur oerhört lite skrämmande man faktiskt kan göra en skräckfilm. Den borde inte få klassas som skräckfilm över huvud taget. Del fem drar skam över Amityville-filmserien.

Filmen verkade såå lovande i början, och visade sig i slutet bara vara skräp. Innehållslöst skräp. Se inte den här. Du kommer känna dig tom efteråt. Tre ord kan beskriva det tillstånd man hamnar i när eftertexterna börjar rulla. Dessa tre ord är "what", "the" samt "fuck".

Jag vill tillbaka dit. Tittade igenom filmerna och bilderna idag, och kom på att det nog antagligen var det roligaste jag haft på evigheter. Och så kom jag på att jag är lite förälskad i Forever As One: