Den här filmen visades som del av "After Dark Horrorfest - 8 Films To Die For". Det är en grindghouse-rulle med höga ambitioner, och faktiskt lyckas den hålla sig på den nivå som är menad. Alltså B-skräckis. Musik, kamera-arbete och stämningen lyckas de få till helt och hållet. Skådespeleriet har väl dock något mer att önska. En känsla av att se en filmatisering av en Stephen King novell med New England/Maine miljöer vilket jag är extra svag för gör att jag vill höja upp filmen mer än vad den egentligen kanske förtjänar.

Filmen inleds med att vi får följa ett gift par som har beställt en afrikansk fertilitetsmask (som självklart ser förbannat creepy ut) för att hjälpa mannen få tillstånd (höhö!) sin childmaking machine. Det dröjer dock inte länge förrän frugan börjar drömma mardrömmar om den här masken, och konstaterar att det är något med denna mask som försöker attackera henne - det är mardrömsmannen som utför dessa attacker.

När det blir för mycket att ta, så tar mannen med sin fru på en biltur. Självklart får de soppatorsk mitt ute i skogen. Snubben beger sig för att hämta bränsle till bilen. Under tiden blir frugan attackerad av mardrömsmannen återigen. Hon lyckas dock fly till en stuga som ligger i skogen och - lämpligt nog - är belägrad av ett gäng ungdomar. Illa om man tror att det ska rädda dem dock. Naturligtvis kommer mardrömsmannen dit han också och börjar mörda snorunge efter snorunge. Frågan är ju om mardrömsmannen finns på riktigt, eller har psykostanten gjort det här mot sig själv? Eller är frugans lömska make inblandad på något sätt?

Filmen har stundtals sin charm. Växlingen mellan de kåta tonåringarna i skogsstugan och psykostanten som blir jagad av sitt hjärnspöke är riktigt bra gjord. Måste dock säga att hjärnspöket (a.k.a mardrömsmannen) är den sämsta mördaren genom tiderna. Jag menar, vill man mörda någon så kör man kniven in i människan direkt. Man står inte och viftar med den i 4 minuter innan man verkligen gör något. Vilket alltid leder till att offret kommer undan och mördaren blir kvarlämnad som en fucktard.


Helt ärligt så är den mer spännande än vad det kanske låter. Tyvärr så blir det lite av en Sherlock Holmes pryl på slutet när de rabblar igenom vad som har hänt när det redan blivit uppenbart vad som skett. What's the point, liksom? Jag avskyr när regissören skriver en rakt i ansiktet vad som händer. Å andra sidan hatar jag också när man lämnar för många trådar öppna så det blir fritt att tolka vad som egentligen hände. Det gäller att ha en balans mellan dessa grejer, och den här gången tippade bägaren över åt fel håll. Nåja, det är en mindre blunder som inte sänker helhetsbetyget så jättemycket. Vad mardrömsmannen ville ha ut av de snygga tonårstjejerna han mördade? Ett ligg med dem såklart, vilket också framgår av filmen.


Det som däremot höjer helhetsbetyget med en shitload av siffror är att det är mycket naket (!) Vi får se en hel del tits and ass. Fina sådana också. Det gillar jag. Många pluspoäng till regissören för det. Tack! Dessutom har filmen inget gott slut. Alltså som det alltid bör vara i skräckisar. Kudoz för det!


För övrigt bör det kanske nämnas att den innehåller en hel del humor med taskiga (och taskigt levererade) one-liners. Hur som haver är det ändå en toppenrulle.

Se den!

Jag vet, jag har varit urkass på att uppdatera bloggen. Det finns ingen annan ursäkt än att det har hänt så sjukt mycket grejer senaste tiden, att skrivandet har fått prioriterats ned.

Yes, I know, det är just då det händer mycket grejer som det är intressant att läsa om dem också. För att sammanfatta lite vad som har hänt:

• Diplomeringsceremoni på Konsert & Kongress, varefter middag följde på Collegium. En toppenkväll med en riktigt bra genomförd högtidsceremoni.
• Min egna examensfest på restaurang Royal & Fenix - superkalas med otroligt många besökare. Riktigt lyckad fest, tack alla som kom! Jag vill uttrycka min otroliga tacksamhet till er alla som kom!
• Jobbet rullar på as usual, med mer fart och mer händelser.
• Site-fest hade vi för ett tag sedan på Ericsson. Riktigt lyckad tillställning.
• Student-firande deluxe. Många av mina kusiner tog studenten (I'm proud of ya, guys!) och de firades av ordentligt i helgen som gick.
• Träningen är på väg uppåt. Nu kör jag mina push-ups och situps dagligen, och det börjar ge resultat (!)
• Mycket planering inför sommarens olika events jag har tänkt att åka på. Många nya releaser (både core och style) som behöver lyssnas igenom och avnjutas.
• Jag har fått en lägenhet! Mer info om det i ett senare inlägg jag förhoppningsvis hinner skriva ikväll. Flyttar in 1 september.
  
• Gaaah, so much more att lägga till, och livet bara leker just nu. Underbart! Uppdaterar mer inom kort.

Funderar förresten på att göra om designen på bloggen, kanske regga en egen domän och underhålla en egen site, samt börja skriva på engelska istället då många av mina internationella vänner har uttryckt liten irritation över att inte förstå ett skit av det jag skriver här. Alltså inte så mycket annorlunda från vad mina svenska vänner tycker heller :-p.

Tills vidare, stay tuned och glid gärna in på facebook och ta del av mina bilder där. Just nu uppdateras fejjan mer än vad min blog gör. Det ska jag dock ändra på inom kort... =).

Denna gång av Emma, a.k.a Duracellcore a.k.a Frisörcore:

Emma säger:
just nu är jag inte så taggad pga att jag inte vet riktigt vad jag ska ha på mej, men det löser sej alltid, det ska bli askul i alla fall!!!
Emma säger:
ja just det min påse! då kan jag ju ha den kjolen, hade glömt den!!!!!!!!!!!!!! Nu blev jag överlycklig

Det är inte svårt att göra henne lycklig, och humörsvängningarna är tacksamma så länge de är åt rätt håll - som den här gången ;-).

...vad jag ska göra i sommar. Jag har ett svar till er:

Vilken satans grym spelning! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men tightare mixar och grymmare scratchingskills får man nog leta länge efter. Det här var första gången jag såg Isaac spela, och jag blev verkligen inte besviken. Han regerade stort. Punkt.


Trancen som bjöds på innan av Kambiz och Jonas Hörnblad var heller inte fy skam, trots att trance inte är min kopp te egentligen. Men vad gör det när man är i trevligt sällskap och stämningen på stället är på topp? Tack Sweapsound (Danne) för en otroligt kul kväll. Det kunde inte ha blivit en bättre ersättare för Zatox.



Filmerna ovan har jag nyligen satt ihop. Jag tycker de talar för sig själva. Se och njut, och avundas för att du inte var där (alternativt minns tillbaka och få gåshud :D).

Robin went core on ze floor.

Anyways. Det var sjukt kul. Ni som var där vet om det. Ni som inte var där vet att ni gick miste om världens spelning. Tack Tedde för att vi fick kila upp på din förfest, tack Emma för att du skjutsade hem mig, och TACK alla mina vänner som gjorde kvällen till något oförglömligt. Mer bilder finns på Facebook och på TranceClubber. Enjoy!

DJ Isaac ersätter Zatox ikväll på Sweapsound Club Session i Linköping. Det gör mig inte ett dugg. Zatox hade visserligen varit grymt kul att se, men har ju sett honom en gång tidigare.

Sitter hemma hos moster i Linköping nu och har shoppat bränslet för kvällen. Dusch, mat, träffa upp Stockholmsfolket och de andra core people från Norrköping - sedan bär det av till förfest (grillningen?) och därefter är det party som gäller. Hoppas få höra många klassiker tonight...

Rapport kommer förhoppningsvis imorgon!

Läs artikeln här. Äntligen så kanske man slipper denna TV-spelens fiende nummer ett och de moraliserande massornas okönte konung. Grabben har inte ett enda rätt i sin logik i hur han resonerar kring underhållningmediets skuld i diverse våldsbrott. Tack gode Gud för att Du visar att det finns en rättvisa. Jag tror världen blir ett litet bättre ställe att leva på när han inte längre tillåts utöva det arbete som han så stort suger på.

Jag säger bara såhär. TACK Club Aqua och TACK mina vänner för en underbar kväll! Filmerna och bilderna får säga sitt. Jag har varken tid eller ork att skriva en utförlig partyreport. Ni som var där vet att det var en sjuhelvetes jäkla kväll att minnas! Ni som inte var där jag vet grämer er för att ni missade det.

Här är lite filmklipp från kvällen som jag har satt ihop:



Bilder hittar ni som vanligt på TranceClubber samt på Facebook:

• Part 1
• Part 2

Junior, Robin och fler grymma peeps tog även en jäkla massa snygga bilder. Checka deras album för fler pics. Kanske slänger upp lite random bilder i ett senare inlägg när jag får lite mer tid. Tills dess, över och ut och TACK för en toppenkväll!

Nästa stopp: Zatox på Sweapsound Club Session nu på fredag. Ses där!

Captivity. En ung modell (jäkligt het!) drogas, kidnappas, och utsätts för tortyr i en källare. Eller tortyr och tortyr, mest psykisk terror. Det slutar upp med att hon börjar tappa förståndet och blir nästan galen. Hon får även se filmer på vad som hänt med tidigare offer. Några trevliga bilder är det inte att tala om.

Ensam i källaren är hon dock inte. En snubbe vid namn Gary är också där, och tillsammans försöker de fly från hålan de hamnat i. Men är Gary verkligen den han utger sig för att vara...? (Obviously not - tyvärr, men det är ruskigt förutsägbart så jag har faktiskt inte förstört filmen för dig).

Känns det igen? Det är för att idén är stulen från så många skräckisar att jag inte ens vet var jag ska börja. Saw är ju uppenbart. Cube också - de har ingen aning om varför de är var de är, de vet inte vad de ska göra, etc. Sedan har vi ju den här skitrullen Are You Scared, som är exakt samma grej (nästan). Nåväl. Captivity inleds lovande i alla fall, fortsätter med att vara förutsägbar, och avslutas på ett väl genomfört sätt. Trots att filmen är en ripoff så är den underhållande och spännande. Skrämmande kan jag däremot inte riktigt påstå att den lyckas vara. Genom filmen finns en hel del homage till serien Dexter, som man kan tycka vara roligt att uppmärksamma.

Ge den en chans. Den är bättre än vad du tror.

The Blob från -88 är en remake på en skräckis från -58 (med Steve McQueen i huvudrollen) med precis samma namn. Det handlar om en dödlig gelésörja som käkar upp allting i dess väg. Japp, du läste rätt. Givetvis är den här gelesörjan ett resultat av lite för mycket amerikanskt statligt experimenterande (vad annars?).

The Blob innehåller standardelementen i en skräckis: Gore, tonåringar som dödas på grymma sätt, spoofs på andra skräckisar (i den här filmens fall så refereras det ganska friskt till Friday 13th-filmerna). The Blob är aldrig riktigt skrämmande - den hålls på en lagom halv-humoristisk nivå. Man skulle kunna tänka sig att det var en matiné-film, om man plockade bort lite gore.

När vi ändå talar om gore så måste jag påpeka att dessa scener är väldigt välgjorda för att vara 1988. Det är till och med att jag blir lite halvt grossed-out av vissa scener. Sure, de kommer inte upp i japansk klass, men de lyckas bra med det arbetet. Kudoz!

Imploderande skalle. Så kan det gå efter att du kommit i kontakt med the gelé of döden.

Humor, action, gore, skottlossning, biljakter, och en mystisk gelé som dödar allt i sin väg. Kan man egentligen begära mer? Se denna magnifika, 20-åriga relik och njut.

Originaltitel: L'Uccello dalle piume di cristallo, a.k.a El Pájaro de las plumas de cristal eller Bird with the Glass Feathers eller Dödens fågel eller Ljudet av kristallfågeln eller Ljudet från kristallfågeln eller Paradisfågelns hemlighet eller Phantom of Terror eller Point of Terror eller Svarta handsken eller The Gallery Murders. Kärt barn har många namn, sägs det ju. Det här är dock inget kärt barn.

På IMDB klassas den in i genrer som Crime, Horror, Mystery, Thriller. Det enda som är sant i det påståendet är att den kan klassificeras under Crime. Någon skräck, mystik eller spänning ser jag inte någonstans i detta värdelösa piece of shit till film. Kanske dags att klargöra storyn för er läsare?

Vi får följa Sam, en amerikansk författare som är på besök i Rom. Han blir vittne till ett mordförsök. Det sker inne på ett galleri, och det är galleriägarens fru som nästan sätter livet till. Gärningsmannen har en svart regnkappa på sig och svarta läderhandskar (varför bär alltid bad guys svart?). Sam lyckas dock inte göra något åt det hela. Kvinnan överlever, och det visar sig att det är en notorisk seriemördare lös. Detta fruntimmer är det första som mördaren inte lyckats döda. Polisen, som vanligt, är helt inkompetenta och lyckas inte hitta mördaren. Så självklart tar denne Sam på sig ansvaret och börjar göra egna efterforskningar (vem skulle inte göra det liksom? För att lösa mordförsöksgåtan på en främling som man aldrig sett förut i hela sitt liv. Riiiight.....). Och därifrån fortsätter filmen att leverera tråkig scen efter tråkig scen, med fler attentat som är hur osexiga som helst. Antingen saknar skådisarna inlevelse, eller så lever de sig in lite för mycket och spelar över.

Vilket jävla skit. Den här filmen visar att italienarna inte är bra på att göra "skräckisar". Däremot kan de göra hardstyle och hardcore förbannat bra. De borde hålla sig till det. Tänk er: Dario Argento producerar EDM av högsta klass. Hur häftigt vore inte det? The Bird With The Crystal Plummage måste ses lite om ett lågvattenmärke av Argento. Han måste skämmas när han tänker tillbaka på vad det är för skit han producerat här. (Ja, jag vet, det finns massor med sublima hints överallt i filmen om ditten och datten - men det är inte sådant jag vill ha när jag ser en film som utlovat gore!)

Dessutom är den lång. Tråkig och lång; sist jag kollade så var det en förbannat dålig kombination. Dessutom fick jag tag på en dubbad version. Jag vet inte om just det bidrog till att jag tyckte att den var så dålig (inte helt omöjligt), men det var knappast den största bidragande faktorn.

Undvik!

(a.k.a. Meng long guo jiang a.k.a Fury of the Dragon a.k.a Maang lung goh kong, a.k.a. Revenge of the Dragon, a.k.a The Way of the Dragon).

Bruce Lee spelar här Tang Lung, en lirare som åker till Rom för att hjälpa sina kusiner i restaurangbranschen. Allt visar sig dock inte ske friktionsfritt. Lung's kusiner pressas av "syndikatet" att sälja sin egendom till dem - annars råkar någon illa ut... Syndikatet visar sig kunna gå långt för att få vad de vill ha. Och när Lung kommer dit så inser de att han är ett stort hot. Då gör de som varje annat syndikat som helst skulle ha gjort; hyr in massa martial arts mästare för att ta hand om detta nya hot (ja, inte lejer man några lönnmördare eller folk som kan hantera ett skjutvapen såklart - det förstår ju vem som helst).

Självklart är de ingen som helst match för en kickass dude som Tang Lung. I likhet med alla andra martial arts filmer blir det mer en showoff i skillsen hos huvudrollsinnehavaren än vad det handlar om en egentligen intrikat story. Det är liksom det som är själva poängen (alltså; det är inget negativt att det förhåller sig på det sättet. Det är helt enkelt core). Det hela avslutas med en showdown mellan Colt (Chuck Norris) och Tang Lung i Colosseum (ja...eller i några ruiner som ska vara Colosseum).

Det vi får se är en hel del, som de kallar det, "Chinese Boxing". Med specialeffekter där sparkar låter som pistolskott. Dubbat med urkassa engelska voiceactors. Det bästa är ju fightingljuden Bruce'an gör. Han (eller snarare hans amerikanska röstskådis) låter som en blandning mellan en kvinna, en apa, och en man som ljust har blivit sparkad på sina bollar. Jag älskar de här filmerna!


So far, so good. Filmen är faktiskt bra. Det är dock några punkter jag vill dra upp för diskussion. Först och främst, what the fuck is the deal med att se ut som en clown när man försöker vara gangster på 70-talet? Det fattade jag aldrig. Dessa åsnor till badass mofos såg mer skrattretande ut än hotfulla. Det är bara en lirare som har coola kläder i filmen - och det är herr Lee själv. Och varför ser huvudelakingen så sjukt gay ut? Han ska vara badass gangster men ser mest ut som någon japansk version hämtad från Brokeback Mountain med gigantiska solbrillor. Dessutom heter han Ho. Vilket får mig osökt att tänka på att han är prostituerad.

Sedan så har vi ju såklart mr invincible himself - Colt, spelad av ingen mindre än Chuck Norris (som tidigare nämnt). I den här filmen får han dock spö. Säger bara en sak: Viiiilka jäkla kläder! För att inte tala om hans frilla! Och att han är hårigare än en apa. Se bild nedan.


Den största frågan (som jag tidigare har berört) är varför dessa bad guys nödvändigtvis måste göra upp med Bruce Lee i fistfights? Varför tar de inte bara några pistoler och blåser skallen av honom? Nej, de är så mycket smartare och hyr in en superfighter från USA istället som får uppdrag att kicka hans ass (och misslyckas). Vilka idioter, de får skylla sig själva att de förlorar. Du blir däremot ingen förlorare om du ser detta klassiska stycke av filmatiserad ass-whuppin'. Go for it!

So what's the deal med en uppföljare när vår kära Freddy Krueger ändå dör i förra delen? Den frågan ställde jag mig. Och den fick jag svar på. Läs vidare!

Den här gången får vi följa Heather (som spelas av sig själv), som nu är lyckligt gift och har en liten offspring vid namn Dylan. Det börjar hända lite skumma saker, som att hennes drömmar oroar henne och nån lirare busringer hem till dem om och om igen. Självklart börjar hon tor att det är herr Krueger som är i farten igen. Samtidigt har Wes Craven själv mardrömmar och börjar skriva på ett nytt manuskript för en ny Freddy-film.

Som ni förstår är det en film om att göra Freddy-filmer - fast satt i ett horror-/humor-perspektiv. Skådespelarna spelar sig själva - Heather Langenkamp är Heather Langenkamp. Robert Englund är Robert Englund (och Freddy). Wes Craven är Wes Craven. John Saxon är John Saxon. Etcetera etcetera unt so weiter.Ett koncept som kanske inte var så vanligt 1994, men som har blivit allt vanligare på senare tid. Anyways, det är skit samma hur välanvänt trick det här är för att fånga en annan vinkel på storyn; genomförandet är helt okej trots allt. Lösningen på Heather's besvär är väl dock lite krystade: hon tvingas spela sin roll som Nancy en sista gång för att övervinna Freddy.

Effektmässigt och goremässigt sett får man sin kvot som man är van vid, vid det här laget. Och med Wes Craven tillbaka vid regissörsspakarna så kan det nästan inte bli dåligt. I och med den här delen är den "riktiga" filmserien om Freddy Krueger slut. Sedan finns det en del spinoffs, som till exempel hans deathmatch mot Jason Voorhees (det kommer ett omdöme om den senare). Wes Craven's new nightmare är helt klart värd att se. Störst behållning tror jag dock du får om du redan är ett fan av dessa filmer, och har sett de tidigare. Give it a shot!

Så var vi på del 6 i A Nightmare On Elm Street serien. Den näst sista i den riktiga filmserien. Det tog honom hela fem filmer att döda de ursprungliga bratsen på Elm Street, och nu är det dags för honom att leta efter färskt byte. Det visar sig att Freddy-mannen har en dotter (varifrån, liksom? Oh my God de logiska luckorna bara kommer och kommer). Det hela slutar upp med en deatchmatch, fader vs. dotter såklart. Tydligen visades den här filmen i 3D (med såna där fjantiga glasögon). Tyvärr har jag inte fått chansen att se den versionen, det hade kanske varit coolt.

Jag måste säga att den här produktionen hade jäkligt schysst med gore, en snubbe blir spetsad genom öronen med en fetingtops av Freddy. Hela den där hörselgrejen med den halvdöva snubben (Carlos) gör de till en sjukt bra grej. Se filmen så märker ni vad jag menar. Det slutar upp med att hans huvud sprängs i alla fall.

Humor är huvudpoängen med den här filmen. De tidigare filmerna har haft ett viss mått av humor också, men den här tar priset. Freddy invaderar en annan snubbes dröm och tvingar in honom i ett tv-spel. Med as-kass grafik och en kontroll som jag vetefan var den kommer från. Humoristiskt är det dock! Därifrån är jag övertygad: filmen är totalflippad och skitrolig. Bättre underhållning får man leta länge efter. Varför kan inte fler skräckisar vara lika utflippade som den här? Känns som andra tar sig på ett litet för stort allvar. Man kan lugnt säga att del 6 är den skummaste av dem alla. Och jag gillar det.

Robert Englund är hur sjukt bra som helst återigen. Det finns dock vissa grejer som är lite larviga. Som framåt slutet, när Freddy stänger en stålgrind (som i och för sig är massiv), men omges av...hönsnät. Idioterna försöker hamra upp stålgrinden, när de hur lätt som helst skulle kunna bryta sig igenom hönsnätet. Vilka åsnor! Titeln avslöjar ju, för er läsare som besitter grundläggande engelskakunskaper, att han dör. Det finns dock en uppföljare. Återstår att se vad den har att erbjuda... tills dess, njut av den roligaste delen i Elm Street serien!

Välkomna till den femte delen av Terror på Elm Street. Om ni fick för er att se del fyra, vilket man kan ha lite delade meningar om den är bra eller inte, så är denna del 5 en fortsättning på fyran. Alice har som bekant överlevt till denna del, och nu börjar mardrömmarna om herr Krueger återigen terrorisera henne. Fast den här gången tar Freddy en omväg till Alices drömmar - genom hennes barn som hon har i magen. Freddy vill ju såklart vara med och leka, så han siktar på att bli återfödd till den riktiga världen. Tydligen så är det bara Freddys morsa som kan stoppa sin egen son, så Alice tvingas jiddra med allt och alla för att få fram henne i tid för att kicka Freddys ass stenhårt och rädda sin son. Om hon lyckas? Vad tror du...

Man märker skillnad i kvalitet på den här filmen och dess föregångare. Om det har med regissören att göra (Stephen Hopkins) eller om det har med att tekniken inom filmskapandet hade avancerat till en annan nivå 1989 låter jag vara osagt. Hursomhelst är det en hel del imponerande arbete som gjorts med miljöer, scener, effekter och kamerarbete.

Överlag så är den här helt okej. Storyn och filmidén gillade jag inte, men genomförandet var helt klart godkänt vilket gör den värd att slänga ett öga på.


Det bästa med filmen är nästan bonusmaterialet på DVDn. Man bjuds på två musikvideor; "Are you ready for Freddy" samt "Anyway I Gotta Swing it". Hiphop á la real oldschool (1989 liksom...) Se dem. DET är humor, mina vänner!

Självklart tar inte serien slut i och med trean, som ni säkert redan känner till. Freddy Krueger återuppstår efter att en hund har pinkat eld på hans grav på en bilskrot i en snubbes dröm. Yes, du läste rätt. Så vad händer? Jo, han har ju ett avslutat uppdrag. Han ska ju döda resten av kidsen på Elm Street vars föräldrar var ansvariga för hans död. Kristen och resten av de överlevande Dream Warriors måste nu försöka stoppa honom innan han dödar fler.

För regi står Renny Harlin denna gång. En finne som vet hur man gör action, vilket är ganska lovande. Det enda jag egentligen undrar över är varför inte samma skådis spelar Kristen. Känns helt knas att ha någon annan i huvudrollen, medan resten är desamma. Det känns bra att man kommit bort från det homoerotiska också och blandat in lite naked chicks. Det uppskattar jag.

För er core mathafackas kan jag också nämna att det är från den här filmen vi får höra citatet "You got their power" som är med i Tha Playahs Enter The Time Machine (för övrigt en av världens bästa core-låtar någonsin).

Själva konceptet med The Dream Master avslöjas endast lite kort i filmen, och det känns inte riktigt som att det får någon riktig tyngd. Undertiteln uppfattar jag som helt överflödig.

Oavsett vad så har jag svårt att släppa vad det var som var fel med människors sinne för smak och stil vad gäller kläder (och speciellt glasögon!) på 80-talet. Wtf, liksom! Tittade de sig ens i spegeln innan de visade sig utanför dörren?

Slutsats: En ganska svag del av Elm Street serien, men inte riktigt ett lågvattenmärke. Harlin levererar en del schyssta gore-scener, som är helt klart riktigt bra gjorda (och humoristiska: Freddy-pizzan med levande köttbullar är en av de mest bisarra grejer jag sett på ett tag). Robert Englund gör återigen en skitbra insats som Freddy Krueger. Han räddar hela filmen från att sjunka till botten i sunkträsket helt och hållet. Jag tycker dock inte att de når ända fram med den här delen. Se den om du letar efter ett riktigt avslut på trean, men annars kan du hoppa över den här delen. Faktiskt.

Trean är en fortsättning på ettan, inte på tvåan. Nancy, hon som överlevde ettan, har vuxit upp och utbildat sig till psykolog (som för övrigt är ett skämtyrke jag inte tycker har ett existensberättigande) med specialisering på drömmar och drömterapi. Hon kommer till ett psykhem eller liknande där en massa kids är inlagda. Alla drömmer de mardrömmar om herr Krueger. En utav kidsen, vid namn Kristen, har några slags superkrafter med sina drömmar; hon kan dra folk med sig in i dem. Nancy hjälper att enas i kampen mot Freddy i mardrömmarnas värld.

Här har vi en stjärnspäckad cast: Heather Langenkamp, Patricia Arquette (hon som spelar huvudollen i serien Medium), Robert Englund såklart som Freddy Krueger, och Laurence Fishburne som spelar en sjukskötare på psykhemmet för kidsen.

Freddy Krueger kan här anta andra former än bara "mänsklig" skepnad, om man nu kan kalla det för det. I början, bland annat, antar han formen av en orm/mask som mest liknar en gigantisk penis med Freddy-ansikte som ollon. Gore-mässigt är det ganska bra. Till exempel får vi se en snubbe som får sina senor utslitna i armarna och benen som Freddy sedan använder till att styra honom som en marionettdocka. Att vi i slutet får se ett levande skelett banka skiten ur två mofos är inte sämre det.


Syftet med filmen var att göra den lite mer äventyrsaktig än bara ren slasher-horror. Det har de lyckats med. Om det var en bra vinkling? Ja, den funkar. Det är kul att de förnyar konceptet lite i en uppföljare istället för att trampa i samma fotspår. Även om den inte är lika läskig som den första filmen, så är det en välkommen frisk fläkt (Ja...hur rätt det nu är att använda uttryck som "frisk fläkt" på en film som har 11 år på nacken. Men ni förstår vad jag menar).

Jag är nöjd med filmen. Se den gärna!

Vilken jävla homoerotisk sörja. Storyn är det gamla vanliga i en sequel till en b-skräckis på åttiotalet; en ny familj flyttar in i huset där allt hemskt i första filmen skedde. Såklart börjar snorungarna som bor där få mardrömmar de med. Den här gången är det dock Freddy Krueger som använder sig av en av de svaga kidsen för att genom honom mörda alla andra kids. Originellt!

Förutom detta så är det hela en stor homoerotisk sörja (ja, värre än vad filmen '300' var. 300 var i alla fall förbannat mycket core!). Här får vi se nakna killar och sedna lite mer halvnakna killar. Samt BDSM-scener i duschen. Och sedan lite mer homoerotik. Så går det kanske när huvudrollsinnehavaren i en slasherskräckis är en man (fast med feminina drag). Vilket crap! Jag ville ha lite female nudity, och det jag fick var en massa gaysörja. Jag har inget emot gays över huvud taget, men när jag ser slashers vill jag se nakna kvinnobröst. Inte nakna mansbröst.


Det kan ha sin förklaring i att det är Jack Sholder, inte Wes Craven som har regisserat denna uppföljare. I gore-väg var det heller inte mycket att hänga i julgranen. Ärligt talat är jag överlag väldigt besviken på den här filmen. Se den inte.

Vad ska man egentligen skriva om en av världens bästa skräckfilmer? Wes Craven har gjort mycket bra i sin karriär. Det här är lite av det bästa han har producerat. Den har ju allt, och alla vet vad den handlar om. Freddy Krueger är det väldigt få som inte har hört talats om. Men för er som levt i en grotta så kan jag väl dra det ändå:

Det är 1980-tal. Alla är klädda i skitfula kläder (som var modet på den tiden; klä sig så gräsligt man bara kan). Freddy Kreuger, en snäll och rar kille med grova psykiska problem, mördar en hel del barn med sin specialgjorda handske (där han har monterat på någon form av rakblad). Hur coolt är inte det, liksom? Han föräras då med namnet Springwood Slasher (som ingen ändå använder sig av - alla refererar till honom som Freddy Krueger). Han släpps fri, men föräldrarna som har förlorat sina barn till hans mordbegär bildar en mobb och bränner honom levande. Typ.

Spola några år framåt. Barnen till dessa föräldrar som mördade Krueger plågas av mardrömmar som handlar om just herr Krueger. Hans "spöke" eller vad fan det nu kan vara har invaderat deras drömmar och mördar dem därinnifrån. Javisst, det är helweird men det håller som begrepp. Såklart har vi en utav kidsen som är tuff som satan och bestämmer sig för att slåss mot Freddy i sina drömmar. Antingen det, eller möta sitt öde genom att dö.

Filmen är faktiskt en av de bästa skräckisar som någonsin har gjorts. Den har allt. Teenage-slasher, mycket blod, bra story, detaljerade gore-scener, annat creepy stuff som likmaskar som kryper runt innanför Freddys hud, både fysisk som psykisk terror, Robert Englund gör en sjukt bra insats som Krueger (och karaktären Krueger är bland de bästa bad guys någonsin i en film) - ja, jag kan fortsätta ganska länge. Men ni har redan sett den, och ni vet att det är en tiopoängare i alla fall.