Ibland sägs det saker över telefon som inte är meningen att de ska sägas. Folk försäger sig. Saker som de har på hjärnan, som det inte är meningen att de ska säga till personen de pratar med, sägs ändå. Vad får det för konsekvenser? Hur allvarligt är det egentligen? Är det allvarligt? Jag vet inte svaret på frågorna, men ställdes inför en sån situation nyligen. Pratade med min (nyligen blivna) exflickvän på telefon nyss. Trevligt samtal, trots den något awkwarda situationen mellan oss. Ända tills jag hör "...och du får sova så gott sen, älskling". (Älskling? Är det inte över?). Detta följs av en lång radda 'förlåt' och 'det var inte meningen, det bara kom' från henne. Var det så allvarligt? Självklart reagerade jag, och ju mer jag tänkte på det, desto värre kändes det.

Det rev upp saker igen. Det gjorde mig påmind om hur tiden med henne var (for the record: den var förbannat bra. Bäst hittils.). Och sekunden efter blir man påmind om att "hey, vänta lite, det
är ju inte hon-och-jag längre. What the fuck, varför? Det som var så fucking bra". Känns....fucked up. Helt.
Små sidotankespår som "awww hon kanske har lite känslor kvar trots allt" blåses bort lika snabbt av tankespår som "vad fan tror du? Det var ju bara av gammal vana hon sa det. Varför skulle hon bry sig ett skit om dig, dipshit? Vem tror du att du är? Motherfucking Fabio?"

Jag hamnar i ett förvirrat stadium där jag inte vet vad som är rätt längre. Vad som gäller på kärlekens spelplan. När man börjar släppa taget, så blir man påmind om det och nedslängd i abyssen igen. Samtidigt som jag gillar det. Jag gillade att hon kallade mig det. Det påminde mig om "the good old times". Så länge jag inte blir påmind om nuet, så är det en perfekt illusion att mata hjärnan med - som ett lyckorus, nästan. Fast avtändningen är hemsk. Ungefär som att gå ned efter att ha knarkat en massa ecstacy 5 dagar i sträck. Om man bara håller illusionen uppe, så mår man bra. Men vad är det för fantasivärld att leva i egentligen? Det funkar inte så. Fuck it. Samtidigt som jag vill gå vidare och bara lägga det där kapitlet bakom mig och finna en annan hona, så går det inte att komma ifrån att jag på något sätt vill att hon ska ha känslor kvar för mig (fast ändå inte). Jag vill ha henne igen, men ändå inte. Mer schizo än såhär blir man inte. Jag slår Dr. Jekyll och Mr. Hyde med hästlängder. Ha!

So, var ska man ställa sig egentligen? Behöver jag ens fundera på saken nåt mer? Det är väl inte så jävla allvarligt egentligen. Ingen big deal. Fast det är det. ARRRRGGHHH...! Jag vet inte.

Nu är det julafton i alla fall, och det jag önskar mig i julklapp är en flickvän. Som jag trivs med. (Behöver inte vara inslagen, går bra ändå).

Jag hatar att sitta i den sits jag är i nu. Hjälp.