Äntligen kommer redogörelsen för en av de bästa helgerna i mitt liv. Ursäkta att det har dragit ut lite på tiden, men har haft så himla mycket att styra med. Nåja, here it is i alla fall - så håll till godo! (Obs: Alla bilder är inte mina. Många utav de jag publicerat här är Marcus' bilder. Jag hoppas han inte misstycker att jag slänger med en del av dem här ;-) ).

Vilken satans härlig tripp! Den här helgen var bland de bästa i hela mitt liv. Låt mig få ta allting från början.

Fredagen började lugnt här hemma med att packa det jag skulle ha med mig. B-man var så snäll att ta sig ut ur toffelträsket ett par timmar för att skjutsa upp mig till Skavsta. Någon timme innan vi skulle åka så ringer Claudio (Designcore) och meddelar att han är sjuk. Riktigt sjuk. Trots övertalningsförsök och diverse mutor så väljer han att stanna hemma. Tråkigt som satan, eftersom det mesta var ju redan betalt och för sent att avboka. Dessutom trodde jag det skulle bli problem med bilen vi hade beställt att hyra, eftersom den stod i hans namn. Men det visade sig gå bra till slut när vi väl anlände. Tyska Hertz var ganska medgörliga där.

Hur som helst, det bar upp till Skavsta där jag stötte på Marcus (som f.ö går under pseudonymen brajcore än så länge). Checkade in och tog den första ölen i baren. I och med designcores insjuknande så var det lite tveksamt hur man skulle göra med bilen - om vi fortfarande skulle få den så skulle det bli jag som körde. Tog det därför lite lugnt med drickandet där innan. Väl där så började fler och fler bekanta ansikten dyka upp. Joar (a.k.a Drunkcore, f.d Mazr) kom till slut efter ett antal missade bussar och köande till Forextanterna. Fler Norrköpingsfolk dök upp också; Micke, Tommy och Emil med sällskap - bland annat Andreas som tog sig till den fina staden (Norrköping) någon dag innan.


Självklart blev planet försenat en sisådär 40 minuter eller vad det nu var. Tjejerna (Erika & Maria a.k.a Drygcore och Klackcore hädanefter) hade ju flygit ner redan på torsdagen, så de väntade på att vi skulle anlända till Amsterdam. Flygresan gick utan några som helst problem, och var väl klara och hade hämtat ut bil m.m. runt kl 21 på Weeze. Joar, Marcus och jag tog då vår fina Ford Focus (jag körde) med the bra billjud i och började röra oss mot Amsterdam.


På vägen stannade vi och åt lite smått, men vi lyckades ändå ta oss fram till Amsterdam till ca klockan 23. Tyvärr var det ju inte det lättaste att hitta till arenan efter att jag råkat köra lite fel - men en trevlig taxichaufför hjälpte oss och beskrev vägen. Att hitta det där braiga P+R som skulle ge oss billig parkering vid Amsterdam ArenA samt dygnskort var ju inte det lättaste. Efter att vi irrat runt i nån halvtimme och frågat flera människor som alla sagt olika saker så hittade vi till slut en kille som jobbade på parkeringen där. Han var snäll nog att åka före och visa oss var vi skulle.

När vi äntligen hade hittat stället, fått ut våra dygnskort och allting så var det dags att ta metron in till centrala Amsterdam. Bra att vi missade den sista med ca 2 minuter. Då hade klockan blivit kvart över tolv ungefär. Vår sista chans in var ett tåg som skulle gå några minuter senare - och med en biljettmaskin som bara tog kort (och inte Visa såklart) så blev Joar räddaren i nöden med sitt Maestrokort. Anyway, vi hann med nöd och näppe in med tåget till centrum, där vi mötte upp Nova med kompani (jättekul att äntligen få träffa honom också!)


Det var inte svårnavigerat till vårt hostel (S.t Christophers at the Winston) - det ligger mitt i Red Light District! Det schyssta med stället är att de flesta av de enskilda rummen är individuellt designade - varje rum har sitt eget tema (bilder kommer nog senare). Plus att baren och receptionen är en och samma sak. Man måste gå förbi "pub-delen" av stället för att checka in. Jag hade ju bokat in mig på ett dorm, och det skippar jag nog nästa gång. Inte för att de övriga 5-6 personer som sov i samma rum var otrevliga eller så, men jobbigt när de satt sina alarmklockor på typ klockan 6 och snoozar femhundra gånger tills klockan blev 9. Resten av gänget hade ju vanliga privata rum (lucky SOB's!)

Vi spenderade dock inte så mycket tid på hostelet. När vi navigerat oss dit och lämnat våra grejer, så kom Erika och Maria - alla var i princip samlade. Depp & co stötte vi på där också (grymt kul!) och vi gick allihopa runt i kvarteren och såg oss om. Till slut vek Nova & co av, och det blev jag, Joar och Marcus kvar. Tror vi kom tillbaka till hostelet runt 4-tiden på natten nånting. Sov som sagt inte så värst mycket - var uppe klockan 9 och käkade frukost. För övrigt så var Hostelet till belåtenhet. Inte i klass med hotell såklart, men jäkligt bra för att vara ett hostel.

Tjejerna använde lördagen i Amsterdam till att fixa sina naglar (som tydligen blev helt misslyckat ändå). Vi tre som var core och inte betalar en halv förmögenhet för att fixa sina naglar gick till Mid-Town istället och köpte lite grejer. Det blev en Neophyte Hardcore badhandduk och en Hardcore Holland långärmad tröja för min del (bilder kommer i kommande inlägg). Passade även på att besöka en coffeeshop, där Drunkcore fick lite rymdkaka serverad. Han blev väldigt rolig efter det!


Strax efter 14 tog vi metron ut till arenan igen, tog bilen mot Arnhem och hittade faktiskt hotellet som vi skulle bo på (Best Western) relativt snabbt. Grymt fint hotell med farligt sköna sängar. Var bara att mecka sig i ordning för kvällen, tog lite att äta på väg till GHF/TC-förfesten som hölls på Kultuirhuus Bosch (stavning?). Tyvärr så kom vi dit lite senare än vad vi hade planerat, så förfesten fick vi bara nån timme av tyvärr. Hade tänkt hinna prata med lite fler människor där inne, men fick i alla fall tid att hälsa på Pumba (från Polen) och Martijn (ScuL, Holland) - samt en hel del svenskar :-).


Förfesten var riktigt trevlig (tack TC och GHF!)! Efter den gick vi tillbaka till hotellet för att hämta Joars glömda öronproppar (som han för övrigt lyckades glömma en gång till - det vi gick till hotellet för att hämta glömdes bort :p). Bekvämt nog så gick skyttelbussarna till Gelredome där eventet skulle hålla hus precis utanför hotellet. Så det var bara att packas in i bussen och sen åka!

Vi som tyckte att vi var ute i god tid lyckades ändå missa introt. Trots att vi hade VIP-biljetter så tog det ändå en satans tid att komma in. Vi anlända strax innan nio - tjugo i nio eller nåt sånt - och kom in först efter 22; så vi missade introt. Riktigt kul att Pumba kom bredvid oss i kön så man hann med att prata lite mer med honom. I kön så kände jag mig nästan som om jag stod i kön till ett koncentrationsläger. Allt var dock väl när vi äntligen kom in. Vi fick våra band, nycklar, och dumpade allt man inte behövde i skåpet.


Så nu kommer vi till det ni har browsat hit för att läsa; om själva eventet i sig. Jag kan bara säga såhär: Qlimax 2007 var 9 timmar ren och skär extas och glädje. Det går inte att beskriva det i ord! Men även solen har ju sina fläckar, så även Qlimax. Jag ska ta de negativa bitarna nu, så de är avklarade. För det första så var det något knas med ljudet. I vissa övergångar märktes det otroligt tydligt att volymnivån ändrades. Det hände inte så värst ofta, men det fanns ett par dips som var lite störande. Det känns inte heller som om det var en lika påkostad show detta år jämfört med förra året (av det man sett på DVD) - men det låter jag vara osagt. Ljudet var även inte lika bra balanserat som på t.ex. Sensation Black - där kändes ljudet lika mycket och tungt var du än var; längst fram, på läktaren, längst bak, etc. Men här var det högt och kraftigt längst fram, men kändes inte lika mycket på andra platser. Det är dock inte endast negativt - nivån på ljudet tyckte jag var precis lagom för mina öron. Utan öronproppar var ljudnivån jättebra, i jämförelse med Sensation Black där man faktiskt behövde proppar efter ett par timmar.

En grej som jag störde mig lite på var att man inte kom åt sina skåp efter ett visst klockslag. Tidigt på kvällen lyckades vi komma ut och lämna lite saker, men sedan stängde de helt plötsligt och vi fick inte längre gå ut till skåpen. Trots att vi hade VIP-biljetterna. Lite dåligt med tanke på att det var ju en stor del därför man köpte VIP-biljetter.

Så låt oss sluta klaga nu och koncentrera oss på de positiva bitarna, som var överväldigande. För till de positiva bitarna hör dock allt annat. Det jag nämnt ovan är små skitsaker som inte sänker betyget över huvud taget. Jag var i extas hela tiden; varje timme, varje minut, varje sekund myste jag inombords och var hur lycklig som helst över att vara där. Musiken, ljusshowerna, sällskapet - allt detta tillsammans gjorde det till en underbar fest jag skullevilja återuppleva varje helg, varje dag! Upplevelsen när man kom in och såg hela folkmassan uppifrån läktaren var, precis som på Sensation Black, helt makalös mäktigt. Se bilden nedan!


Något som var lite extra roligt var att "event-oskulderna" Erika och Maria faktiskt hade det jätteroligt. Och att jag lyckas med konverteringen av deras musiksmak till de hårdare stilarna där känns ju också bra såklart :-).

Jag hann ju inte se mycket av Fausto som inledde, så hans set har jag inte så mycket att säga om. Tyckte det verkade vara bra gung i salen när jag kikade ut på golvet från VIPen. Förresten, det var då jag tog bilden på folkmassan som du ser här ovan.

DJ Ghost överraskade mig med att spela mer hardstyle än väntat. Trodde jag skulle få uthärda massa jobbig jumpstyle i nån timme där, men det var inte mycket av den varan. I och för sig så var vi runt lite överallt och köpte merchandise (jag och Marcus inhandlade varsin Qlimax-hoodie och tjejerna köpte var sitt linne - se bilder nedan), dricka och massa annat. Kommer dock ihåg att jag hörde Words From The Gang (inte Coone's mix; D-Block & S-Te-Fan's var det, otroligt nog).

Rätt som det var så var det över och det var dags för Brennan Heart att kliva på. Därifrån, och ända tills det stängde, så var jag konstant på dansgolvet med undantag för ett par besök på toa och baren. Idag, dagen efter, känns det i benen kan man säga. Men det var det värt!


Brennan Heart levererade ett underbart set och det var röj rakt igenom. Jag tyckte nog inte ett enda spår som han spelade var dåligt. Och så har vi ju såklart gåshudsframkallaren "Remember, Remember" eller vad den nu kommer kallas (om det nu är samma track som innehåller Adagio for strings, och om den kommer släppas över huvud taget. Jag hoppas verkligen den kommer ut!). Oavsett allt tjafs om han producerar sina egna låtar eller inte, och om han är en skitstövel och egocentrerad som det ryktas om så spelar det ingen roll för mig när jag ändå är där på golvet och hårdstilen strömmar in genom mina öron. Jag gillar det till max! Se DinTub-klippet här nedan. Får man inte gåshud?



Andra spår jag kommer ihåg från setet var Forever As One (ja, jag vägrar stava det med z) som jag fortfarande tycker är ruskigt bra. Har nog en hel del att göra med mina associationer till Sensation Black, tror jag. Deepack - The Prophecy spelades också, och då kom golvet verkligen igång - i alla fall runt omkring mig/oss!

Efter Brennan var det dags för Showtek. Julian DJ & Davide Sonar - Go Go Go inledde de med. Det var en mindre evighet sedan jag hörde den låten, men den är ganska skön. DJ Isaac's Go Insane följde, och folket på golvet tog honom på orden (finns för övrigt med i filmklippen). För övrigt så var det en hel del Showtek-material såklart som spelades, men höjdpunkten under setet måste ha varit Zany & Tatanka's Front 2 Back samt Deepack - Tha Roof Is On Fire (Z-vägrar här med!). Under Front 2 Back skrek man sig hes tillsammans med voxen. Jag vill minnas att Hector gjorde detsamma :-). Tha Roof Is On Fire inbjöd såklart publiken att skrika med efter bästa förmåga. Tycker inte låten är så bra annars faktiskt, men där på plats när alla höjer sina händer och skriker med så går det inte ogilla det.

Som vanligt levererades ganska ostig musik av duon i VisaTek, och såklart så fick vi höra våldtäkten på Wonderful Days. Jag är inte superförtjust i det, men när man är där på dansgolvet, alla människor runtomkring är i partymode 2007 så kan man inte göra annat än att rejfa loss till max (den finns också med i filmerna). Hade bara de lämnat DV8 hemma så hade jag varit mer nöjd med deras set. Nåväl, jag klagar inte - jag hade det väldigt kul under Showtek. Och alla vänner runtomkring, inklusive Erika och Maria a.k.a Drygcore & Klackcore, verkade också njuta.


När Headhunterz började spela så gick vi runt lite på arenan och kollade runt. Marcus hade försvunnit för att ta sig lite att dricka, Maria hade dragit för att kolla runt på något annat, och Joar var sedan lång tid tillbaka borta (vi antog att han var med sina andra kompisar som var där. Faktiskt så återfann vi inte honom förrän en bit senare, och då var vi flesta från Sverigekärnan samlade i princip. Se filmerna nedan, jag tror det kom med där när den försvunne Drunkcore äntligen hittade tillbaka till Sverigegänget).

Anyway, så Erika och jag begav oss på jakt för att till slut hitta Marcus & Maria på VIPen. Var inte så uppmärksam på hans set direkt, men har för mig att jag tyckte det var bra? Jag kommer inte ihåg, missade ett par stora bitar av det. Jag vet att jag såg, hörde och refjade till de första låtarna som spelades (The Sacrifice, The Frame (The Raiders Remix) och någon mer tror jag), men sedan är det svårare att komma ihåg. Nu i efterhand ångrar jag det lite. Även om det är ost, är det ändå rejf! Det är mitt motto som nog kommer stå sig ganska länge.


Zany & The Prophet var ju nästa akt. Inget att klaga på där heller. Riktigt bra, riktigt hårt. Fast på något sätt så blev det inte det drag jag hade väntat mig. Jag tror mina förväntningar var ganska höga (kanske lite för höga?) på dem. Men som jag skrev tidigare; A rejf is always a rejf, och ingen av oss röjde mindre för det! Cherrymoon Traxx - Acid Dream, Zany & DV8 - Distorted samt såklart Tatarola - Who's Calling var några av favoriterna under setet. Kul också att höra Jack Overdose - Octavius Augustus. Som vanligt gick alla monkey och tävlade i att sjunga mest faskt när Nothing Else Matters hoppade igång framåt slutet på deras set.

Klockan hade blivit ganska mycket vid det här laget, men kände inte av det på annat sätt en att man hade svettats som en gris. Musiken gav mig förnyad energi hela tiden! Jag vet, det där låter jätteklyschigt men jag kände det faktiskt som så. Sista hardstyle-akten var Technoboy. Introt till honom var sjukt mäktigt och gåshudsframkallande. Ljudet, musiken, spraket och fyrverkerierna - alltihop gjorde det till ett riktigt mäktigt intro (se filmerna nedan, det finns med där). Och hans set gick inte av för hackor heller. Ruskigt bra låtar som levererades och det var fullt tempo hela setet ut. Såklart spelades även Drunkcores favorit Superdiskoteket.

Ska nämna här också att Ruffian, som vanligt, var hur bra som helst som MC. Det finns ingen bättre MC inom hårdstilsgenren. All cred till honom, och må han fortsätta hosta hårdstilsevents till oändligheten.

När klockan hade passerat 6 på morgonen så var det dags för årets avslutning; Neophyte! Som jag sett fram mot den stunden. Man märkte att folk hade börjat droppa av från arenan, så det fanns lite mer plats att röja på (förutom att det var ett hav av plastflaskor pågolvet!). Det var ganska trångt annars. På Sensation Black så fanns det mycket mer utrymme att röra sig på, eller i alla fall vill jag minnas det somså.

Neophyte droppade många hardcore hits. Enter The Time Machine (DJ Mad Dog Mix) fick åtminstone mig och Drunkcore att gå bananer. Den är så sjuuukt bra! Creds till alla som orkade hålla ut tills Neophytes set och körde 200% när 'de nykonverterade' intog scenen. Såklart så blev det allsång (allnynning?) tillsammans med Hard Creations' I Will Have That Power.Tommyknocker - Domination, Tha Playah - Mastah of Shock, Neophytes egna Braincracking (allsång igen!), Tha Playah's Fuck The Titties (den bra mixen av Tommyknocker & The Viper) var några av mina personliga favoriter under setet. Hoppas jag inte minns galet här, men har för mig dessa spelades.

Tempot var uppskruvat till max. Till och med Erika som inte är speciellt förtjust i den genren (ännu...) rejfade med en del. Det kunde inte ha blivit en bättre avslutning på kvällen. Men det blev det! Efter att presentatörsrösten tackat av Neophyte och Q-dance gjort sitt sedvanliga "this-was-a-q-dance-event ---- womp-womp" så bjöds det på ett par hårdkärnaspår till! Till exempel I Will Have That Power....! Galet röj de sista minutrarna var vad det var.

Musiken, sällskapet, ljusshowerna.... allt detta gjorde Qlimax 2007 till ett toppen-event som jag sent kommer glömma. När det hela var över och man skulle ta sig hemåt så hade jag oturen att separeras från resten av mitt crew. Alla 4 hann stiga på skyttelbussen till centralstation utom jag. Jag blev kvarlämnad. Bastards ;-)!

Fast några minuter senare gick ju nästa buss, och vi var väl alla inne på hotellet strax efter 8 på morgonen. Att duscha var bland det skönaste någonsin - och sängen på hotellrummet var omänskligt skön. Tyvärr blev det ju inte mycket sömn; utcheckning klockan 11 på söndagsförmiddagen. Sov inte speciellt mycket över huvud taget, blev mest en vila-fötter-och-ben-grej. Lite trött var man med andra ord. Inte mycket alkohol för oldcore (mig) under eventet heller med tanke på att jag skulleköra bil, men kände mig ändå som om jag skulle vara bakfull.

Hursomhelst, vi lämnade vår packning i bilen och begav oss på jakt efter matställe i Arnhem. Att hitta en öppen restaurang i en så pass relativt liten stad en söndag så tidigt var inte det lättaste. Efter att vi kikat runt och upptäckt att de flesta ställen är superstängda så hittade vi till slut ett café. Ingen av oss förutom Drunkcore åt något speciellt (översaltad toast blev det för Erika, mig och Marcus. Maria skippade det helt och Joar åt som en utsvulten gris :-D ).

Ingen av oss var väl riktigt hundra procent när det var dags att åka från Arnhem till flygplatsen i Weeze. Vi kom på lite avvägar som jag inte tänkt vi skulle köra på, men lyckades ändå hitta rätt till slut med hjälp av navigatörerna i baksätet och ett par extraögon i passagerarsätet.


Eftersom vi åkte med Ryan Air så var det nästan självklart att flyget skulle vara försenat också. Precis som det var på vägen ner för oss. Och för tjejerna påtorsdagen också. Mycket riktigt: det var försenat en halvtimme eller nåt sånt. Men hem kom vi till slut! Jag hade turen att få åka bil hem med Erika och Maria snällt nog, med ett kort stopp i Kolmården hos Erikas föräldrar och bror. Kul att träffa dem också, det var länge sedan man såg dem.

Väl hemma var det bara att packa upp sina grejer, prata lite mer kära mor och konstatera att allvaret drar igång på måndagen igen - med bland annat 96 nya mail att bläddra igenom och svara på. Jeeesus.

Själva Qlimax-eventet detta år var inte bättre än Sensation Black 2007, men helgen som helhet var bättre än SB2007. Detta tack vare att vi hann med att göra lite mer, och att man fick träffa alla underbara människor; Joar, Erika, Maria, Marcus, Nova, Hector, Jim, Pumba, Stenis, Tommy, Micke, Andreas, Anders, Jennie och alla andra som jag inte glömt men är för trött för att lista. Ni vet vilka ni är! Och tack ska ni ha allihopa för att ni gjorde kvällen till vad den var.

Det hade dock varit kul om Claudio, Carlos och Junior hängt med också. Men men, vi får hooka till nästa event istället. Och som min fina bil visade - Qlimax 2047 är vi där och röjer loss! Tills dess finns det fler evenemang som är värda att besöka.

Här nedan har ni lite ytterligare bilder från en av de bästa nätterna i mitt liv:





Fler bilder finns upplagda på bland annat TranceClubber och ansiktsbok punkt kom. För mina Ansiktsboksbilder så är länkarna till album dessa här (nej, du behöver inte vara medlem för att se dem):

• Del 1
  
• Del 2
  
• Del 3
  

Beroende på vad de andra säger om sina bilder så kanske jag lägge rupp resten också (om de ger tillåtelse till det). Kommer posta ett nytt inlägg då. Som ni såg så tog jag inte så många bilder under evenemanget, utan filmade desto mer. Här är filmerna som jag har lagt upp på DinTub punkt kom. De ser kanske inte så jättebra ut med tanke på att de nedsamplas så pass mycket på siten. Så vill du ha de högupplösta originalen så får du hojta till så skickar jag dem till dig (de är mellan 100-150 mb stora stycket).

Herr Joar Mazr Drunkcore visade den här för mig - hysteriskt kul!

Hemma nu efter en helgs äventyr i Holland. GOD DAMN vad kul jag hade! Vill tillbaka, ville inte att kvällen skulle ta slut. Ett längre inlägg med bilder och filmer kommer, förhoppningsvis ikväll...

Herregud! Det är bara ett par dagar kvar sedan åker jag. Veckoplanering core deluxe:

Imorgon: Skjutsa mormor till tåget, gå ärenden åt far, D-sektionens höstmöte, träffa lite människor och sedan sova.

Torsdag: Förbereda det sista inför Qlimax (vad det nu kan vara?) och trixa med exjobbet.

Fredag: Då jäklar bär det av till Hollandet från Skavsta!

Lördag: QLIMAX!

Söndag: Mode ==Trasig. All core kommer ha runnit ur mig, men jag kommer vara återhämtad till måndag igen.

Här är förresten ännu en bild från Showtek på Blue Heaven:

Storyn: Världen i framtiden. Människan är inte längre fertil, dvs. det går inte att skapa några barn. Tough shit. Det innebär i princip att mänskligheten kommer att dö när de existerande har uttjänat sina liv. Det visar sig dock finnas ett hopp för mänskligheten att överleva...

Clive Owen spelar en snubbe som ska hjälpa till att frakta den sista gravida kvinnan på jorden till ett säkert ställe så hon kan föda sitt barn. Vad som är tänkt att hända sen vetefan.

Vi får se en skön hippie-lirare som bor ute i skogen och röker gräs dagarna i ända. Tyvärr så blir han dödad en bit in i filmen på ett grymt sätt. Det är häftigt, men synd att han dör. Han är lite av det som är bra med filmen.

Children of Men är en jävligt rörig film, men den innehåller mer skjutande, action och blod än vad jag hade väntat mig. Mot slutet blir det som ett fullskaligt inbördeskrig i ett flyktingområde - muslimer mot fransmän och Gud vet vad. Alla verkar skjuta alla och jag fattar ingenting - men det är action och det gillas! Här, i slutminutrarna, blir filmen riktigt cool. Här, i de sista snuttarna av filmen, njuter jag som mest. Det är relativt bra skådespel, helt okej soundtrack, snyggt kameraarbete, bra effekter... ja, den håller klass för att vara en film med endast ett år på nacken.


Vad jag lärt mig av filmen? Att britter är ett piece of shit till folkslag. Elaka, morbida jävlar som ser fula ut. Men helvete vilket häftigt krig det skulle vara om mänskligheten stod på ruinens brant!


Ska man se den? Ptja.... jo, jag tycker nog det. Slutdelarna som är actionfyllda är värda att se. Storyn är så pass rörig och kaotisk så man orkar inte riktigt bry sig. Den är inget hinder men bidrar inte heller speciellt mycket. Ge den en chans. Det finns bättre filmer, men det finns även sämre. Children of Men håller klass men inte så mycket mer.

Hustle & Flow är en riktig Jonte-film. Alltså hiphop. Filmen handlar om en pimp som upptäcker att han har lite skills som MC. Till sin hjälp har han någon lirare (som jag känner igen från andra filmer, någon random actionkomedi jag inte kan placera - och nej, jag ids inte att kolla upp det på ij-em-de-be heller). Den här lirarn är i alla fall någon form av producent och hjälper den här pimpen att få igenom sin musik. Pimpen tar såklart hjälp av sina hoes som backup singers.

Det händer inte speciellt mycket under filmens gång. Det blir action först i slutet då vi får en shootout på en bar. Det är lite ballt. Annars är det en ganska händelselös film. Drama är som sagt inte min grej. Och ändå såg jag den? Det var för att jag i det läget hade förlorat min diktatoriska makt. Majoriteten vann i filmvalet. Det suger!

Hursomhelst. Det finns inte så mycket mer att säga om rullen egentligen. Är man inne på gangstarullar och gillar hiphop (och var ovanligt svag för Eminems film 8 Miles eller vad fan den nu hette) så kommer man nog gilla den här. Även fast den har ännu mindre action än Åttta Mil.

Det var väl inte helt bortkastad tid, men det finns bättre filmer att se där ute. Som Shooter.

Och på samma sätt som senaste inlägget publicerar jag här ett par extra bilder från Zatox-spelningen på Club Aqua, 31 oktober 2007. Creds till fototagarna. Vet att en av dem var Annice i alla fall!

Shooter handlar om en professionell krypskytt (Mark Wahlberg) - en av de bästa i världen - som blir anlitad för att planera en möjlig attack mot USAs president. Han luras att tro att han jobbar för något gott - han ska nämligen visa hur ett attentat skulle kunna gå till, som en del i ett arbete att förhindra att presidenten mördas. Istället skjuts en afrikansk biskop i huvudet som står bredvid presidenten under samma tillfälle, och Wahlberg beskylls för att ha stått bakom hela attentatet. Riktigt framed med andra ord.

Filmen kan sedan ses som en krypskyttsvariant på Harrison Ford's gamla gilm Jagad. Det är ungefär precis vad det är. Fast mycket bättre. För här får vi action från första till sista sekunden. Till sin hjälp har denne professionella krypskytt en FBI-agent som tror att han är oskyldig, och är villig att riskera sitt liv för att fria honom. Jag tror lirarn har varit med i CSI eller något innan. Och vad mer är så har herr Krypskytt en skithet tjej till hjälp också, som är hans förra krigarpartners partner. Ja, du fattar. Hon är jävligt het. Se nedan.



Shooter är varje vapenfetischists våta dröm. Det är fullt med pang-pang, blod, sprängda huvuden, explosioner, helikoptrar som bombarderar marken med skottsalvor och blir nedskjutna av proffskrypskytten på marken. Jag har länge saknat en sådan här film. Sniper-temat är grymt jävla häftigt.


Jag måste också tillägga att både början och slutet på filmen är bland de bästa jag sett. Filmen inleds med ett riktigt blodbad, och filmen avslutas med klockrena avrättningar av the bad guys. Mark Wahlberg är stenhård rakt igenom, och gör sin roll riktigt bra. Hämndtemat som jag har skrivit om i tidigare recensioner gör sig även det påmint här - och det är bland annat det som höjer upp filmen. Våldet är inte meningslöst, det finns hämndbegär bakom varje skott som avfyras. Och med tanke på vem vi har att göra med så träffar han i princip med varje skott också. I ögat, för det mesta.


Shooter är ett måste-se. Alla jag såg den med gillade den. Alla jag pratat med har tyckt den varit helt klockren. Jag instämmer. Den stillar action- och gorebegäret för en god tid framåt. Lätt en av de bästa filmer som producerats under detta år. Filmen kan sammanfattas som Pang-pang, mer pang-pang, hämnd, pang-pang, blod, pang-pang, krypskyttar, explosioner, pang-pang, bra skådespel, pang-pang, ännu mer pang-pang, lite till pang-pang, pang-pang!

Missa den inte, för Guds skull!

I love it:

http://www.channelfrederator.com/episode/TMM_20070906

De flesta känner man igen också. Klockrent!

I söndags morse så kördes pappa till sjukhuset för sina magsmärtor. Det var luftfickorna i tjocktarmen som spökade igen. Tyvärr visade det sig bara bli sämre, och en eller flera av luftfickorna har spruckit och hotar att infektera ytterligare delar av hans interna organ. Så ikväll/inatt kommer han opereras. I skrivande stund ligger han nog och blir opererad. Läkaren skulle ringa inatt/imorgon bitti när operationen är klar. Jag hoppas vid Gud att det kommer gå vägen, men det gör det nog säkerligen. Jag har förtroende för läkaren.

Ska besöka honom igen i morgon så fort tillfälle ges, och se hur han mår efter operationen. Tråkigt att det ska behöva gå såhär långt, men å andra sidan ganska skönt att han får problemet med sin tarm åtgärdat.

Filmen handlar om nån arbetarklasssnubbe som bestämmer sig för att bli politiker och kämpa mot överklassens redan etablerade sällskap. Jag kommer inte ihåg varför vi valde att se filmen, och nu i efterhand känns det som ett ganska stort waste of time.

För det första; om du ska se den - se den med subtitles. Den där jävla sydstatsamerikanskan går inte att förstå. Någonstans. Därför vet jag inte riktigt vad den handlade om. Den version vi såg hade ingen textning över huvud taget (däremot var filmen i ruskigt bra HD-kvalitet, vilket var trevligt). Det som dock är bra med filmen är att musiken är välkomponerad (James Horner), skådespelarna är riktigt bra (Sean Penn, Jude Law, Kate Winslet, James Gandolfini a.k.a Tony Soprano (ja, han spelar lite halvgangster här också), Mark Ruffalo, Patricia Clarkson samt Anthony Hopkins). Ensemblen är med andra ord väldigt imponerande. Men fan vad tråkig filmen var. 2 timmar av (nästan) ren och skär tristess. Drama är verkligen inte min grej.

Fast såklart. Är drama något som du föredrar så kanske du gillar den. Jag beklagar i så fall sorgen. Grejen är väl inte att filmen är "dålig" som i dåligt genomförd - den är bara tråkig för det händer för lite. Nästan inget våld, blod eller action förrän i slutet.

Du kan med gott samvete hoppa över denna för tillfället och spara den tills du har sömnproblem.

I Babel spelar Brad Pitt nån lirare i Afrika tillsammans med sin bitch (Cate Blanchett). Deras två barn stannar hemma och passas av en latinocore barnpasserska. Två arabkids vallar får och skjuter som idioter på allt de ser ungefär bara för att de fått ett nytt gevär. En dövstum japansk tjej som spelar i ett volleybollag för dövstumma får vi följa i Japan. Och så var det något mer som jag inte riktigt kommer ihåg. Det var ett tag sedan jag såg filmen.

Hursomhelst, meningen var väl lite av att alla dessa människors öden på något sätt skulle beröra varandra - och det gör dem också. Jag tycker det är kul när sådana idéer filmatiseras. Samma sak med Pulp Fiction, som har separata historier som knyts samman mot slutet.

Jag kan väl inte säga att Babel är den bästa film jag sett, ty den innehåller väldigt lite zombies och blod. Det är ett drama, det ska man ha klart för sig. Men för att vara drama är den bra! Filmen tillhör en kategori av filmer jag normalt inte tycker om, men Babel tilltalade mig ändå. Kanske är det lite för att man får se ganska mycket av Japan (och jag är Japankär, som de flesta vet).

Vad tyckte jag om filmen egentgligen? Har för mig när jag såg den att jag skulle skriva att den var bra och att ni skulle se den. Eller så hatade jag den. Nej, jag gillade den. Tror jag. Äh, whatever. Du kommer ändå inte se den. Fast skulle du göra det så ge den ett försök i alla fall.

Sedan jag för första gången hörde Southstylers - Wicked Generation (vilket var länge sedan) har jag länge undrat var de vocals som är med i låten kommit ifrån. Det visade sig vara den här filmen. Därför letade jag som en tok efter den, och först häromdagen fick jag tag på den. Den är relativt okänd, och riktigt b. Så nu vet ni varför jag ville se den. Här kommer mina åsikter om den.

"I alone am the prince of peace. If there is any other then show us all a sign.
Right here, Right now.

It is a perverse and wicked generation, who asks for a sign.
But like christ,
Your only sign will be this! Destroy these tempels of his holy prophets,
and the lord will rebuild them, in three days!"

Fejk-Rabbin i början liknar jävligt mycket Jack Nicholson. Jag trodde först det var han, men med tanke på vad det var för nivå på filmen så kom jag snabbt till slutsatsen att det inte var han - utan att behöva kika på IMDB (otroligt, va?). Sedan kollade jag för att se vem det var. Michael Ironside visade det sig vara, och när jag tänker efter lite noggrannare så var han inte alls så lik Nicholson. Han har varit med i vissa småserier och även haft en roll i Command & Conquer 3 - det enda spelet i Command & Conquer serien som jag inte spelat. Plus att han varit med i Starship Troopers, percis som huvudrollsinnehavaren i denna film (what a reunion!). Tydligen så visade det sig att snubben har en gedigen repertoar med många filmer och serier i bagaget. Och då menar jag många.

Den känns väldigt DaVinci-kod, fast en lågbudgetversion. Den är ändå intressant, eftersom The Bible Code i sig självt är jäkligt intressant. Kvaliteten på filmen den är inspelad på är kass. Skådespelarna är värdelösa. Dialogerna är kassa men ändå potential över att bli klassiker. Effekterna är kassa. Musiken känns felplacerad och reaktioner hos människor i filmen är otroligt överdrivna. Med andra ord, hela filmen känns som en parodi stället för en seriös satsning på att skapa en thriller. Men som sagt, ändå underhållande!

Casper Van Dien (Känd från Starship Troopers) spelar huvudrollen. Du ser honom på bild här nedan. Om det är positivt eller negativt låter jag vara osagt. Låt oss säga såhär i alla fall att han håller B-filmskategorin på filmen stadigt ditklistrad.


Så, vad är svaret på min ursprunliga fråga - vem det var som stod för vocalsen i Wicked Generation? Svaret är Michael York. Nu slipper du se den här.

Så var det dags för Showtek, två dagar efter Zatox och träningsvärken i vaderna hade inte släppt. Nåväl. Det var jag, Erika, Junior och Claudio som hookade upp innan hemma hos Martin (tack för hostandet av förfest! Får komma och hämta mina skivor någon gång sen...), och gick sedan till Blue Heaven med Jonas och Mattias. Ingen kö när vi kom, vilket var skönt. Uppvärmningen innan Showtek var inte slut när vi kom dit, så vi passade på att träffa lite folk och dricka lite öl i en 20 minuter någonting innan det blev dags.

Det var väldigt mycket folk den här gången, men ändå inte så trångt på dansgolvet att man inte hade plats att röra sig på.


Runt klockan 01 så drog de igång och jag rejfade loss konstant på dansgolvet ända tills det slutade vid 3. Positivt med kvällen var att de lämnade MC DV8 hemma. Den pajasen hade förstört ganska mycket. Så skönt att slippa hans eviga rantande under ett liveset. Stämningen på golvet var underbar, och alla i gänget (förutom stackars Claudio som inte hade blivit helt frisk ännu och kastade in handduken och drog hem) var på toppenhumör! Det var Erikas första hardstyle-event, och hon hade kul verkade det som. Bra uppvärmning inför Qlimax som hon ska med på om ca 2 veckor.

Junior ställde upp och filmade med RejfCam (tm) i princip hela kvällen. Stor cred för det! Filmklippen hittar du längst ned i inlägget. Min träningsvärk i vaderna var som bortblåst när hårdstilen började pumpas i mina öron - men idag känner jag av det lite mer...


En mer sorglig sak är att Showtek har mördat en klassiker. Charly Lownoise & Mental Theo's Wonderful Days har de som ni säkert vet gjort en remix av (finns att lyssna på i del 4 nedan). Det hade varit okej om remixen var bra. Men just nu känns det mer som om det blöder i mitt hjärta. Våldtäkt på en klassiker. (Men det sket jag i då och stampade loss i alla fall)

Hursomhelst, Showtek levererade som väntat; Nu-style top 20 ungefär. Jag klagar dock inte! Hela stämningen på golvet i samband med den hårda musiken och allt gjorde det till en sammantaget skitbra upplevelse. Showtek var dessutom bättre den här gången än förra gången jag såg dem (på kryssningen). Mycket är nog tack vare att DV8 inte var med denna gång. Och om ca 2 veckor så ska jag se dem igen på Qlimax.

I jämförelse med Club Aquas event i onsdags (Zatox + Tiësto) så var det sistnämnda eventet vinnaren denna vecka. Sweapsound crew ska ha stort tack för att de tog hit Showtek, och Showtek själva ska givetvis också ha ett stort tack för deras framträdande - men de slog inte kombinationen Stenis + Zatox + Albin.

Mer bilder från kvällen hittas här på ansiktsbok. DinTub håller i mina filmer som du ser här nedan:



Fred ut, och stay core!