Onsdagsnatten den 16 maj 2007 klockan 22.30 tog det slut. 82 år blev min kära morfar, Nils Gunnar Sven Haag. Den bästa morfar som någonsin funnits i hela världen. Så säger säkert de flesta om sin egen morfar. Och det är kanske inte så konstigt.

Morfar var väldigt dålig på slutet. Cancern hade tagit sitt dödsgrepp om honom, och förtärde honom innifrån och sög ut hans sista krafter. De sista veckorna var han väldigt tunn och kraftlös. Till råga på allt så råkade han ut för andra sjukdomar samtidigt - till exempel bältros. Och svampinfektioner. Helvetet verkade aldrig ta slut. Det som är "positivt" är att han inte längre lider, hur morbidt (stavning?) det än låter. Den som lider stort nu istället är Mormor, som har blivit ett vrak (och har varit det under de senaste veckorna då Morfar var riktigt sjuk). Som tur var så hann jag hem till dem innan Morfar slocknade och tog sina sista andetag. Jag fanns där vid hans sida. Så gjorde mor och hennes systrar också. Likväl som en av deras äkta hälft, samt Mormor. Han kan inte ha känt sig ensam i alla fall, och det är en liten tröst. Vi försöker ta hand om Mormor och stötta henne så gott det går, det är ju hon som det här har tagit hårdast på.

Jag saknar min Morfar. Och jag är evigt tacksam för de fina minnen och den bra uppfostran han har gett mig. Utan honom så vore jag inte där jag är idag.

Han är egentligen inte borta. Det är bara hans kropp som är borta. Han kommer för evigt finnas med i mitt hjärta och i mina minnen. Det kan ingen cancer ta bort från mig. Någonsin.