Varför ska det vara så svårt att förstå?
Vänner. Otroligt bra saker att ha. Och de flesta av mina vänner är riktigt underbara människor. Ni vet vilka ni är. Jag uppskattar er grymt mycket, trots att det kanske inte framgår så bra alltid.
En del däremot undrar jag lite över hur ni fungerar. Jag har alltid ställt upp för er. Alltid. Och tillbaka har jag oftast fått begäran om hjälp med era datorproblem. Eller så har ni ringt när ni behövt pengar. Det är som om det är det mesta man duger till. Visst, ni har ställt upp för mig också (ett antal gånger i alla fall), och visst, vi har haft det roligt ihop. Men nu börjar jag tröttna.
Ska det vara så jävla inåt helvete svårt att förstå att jag faktiskt inte har all tid i världen längre? Att saker och ting inte är som det var förut? Att jag faktiskt försöker bygga en framtid för mig själv, att jag ägnar tid åt att hjälpa mig för en gångs skull istället för att lägga all min tid på att hjälpa andra? Studier på universitetet är inte som ett vanligt nio-till-fem-jobb. Jag har inte den lyxen som många andra har; när jobbet slutar för dagen så tar fritiden vid. Du gör vad du vill efter klockan 17, du behöver inte tänka på jobbet!
Det är inte så enkelt när man pluggar på den nivå jag och flera tusen andra studenter gör. Man kan inte lägga skolan bakom sig bara när man kommer hem. Det finns uppgifter som ska göras, labrapporter som ska skrivas, tal som ska räknas, etcetera. Listan är ganska lång. Man har inte ens tid för sig själv. Hur ska man då hinna med alla runtomkring? De flesta av vännerna förstår den situation man är i. De flesta.
Andra, däremot, kallar mig en dålig vän för att jag inte har så mycket tid längre. Förlåt mig, men jag försöker faktiskt göra något av mitt liv. Och det här kanske är lite breaking news, men världen cirkulerar inte kring dig. Inte kring mig heller, för den delen.
Att ni ens har mage att ställa krav på mig, när jag har gjort så mycket för er och knappt fått lika mycket tillbaka. Är det någon som ska ställa krav så vore det jag.
Så snälla, sluta vara så trångsynt, alla lever inte som ni gör och alla har inte samma förutsättningar som ni. Försök förstå. Jag menar inte att ni inte har rätt att klaga. Eller begära min tid. Självklart har ni det. Ni är mina vänner. Alla har samma rätt.
Men. Att samtidigt bli sur på mig för att jag inte har tid och sedan förklara mig som en dålig vän av just den anledningen (och i samma andetag glömma allt jag gjort för er tidigare) är så frustrerande arrogant och rent ut sagt åt helvete jävla skitfult gjort.
Som avslutande ord vill jag tacka alla mina vänner som faktiskt står ut med min "upptagenhet" och faktiskt har accepterat att jag inte har så mycket tid till övers om dagarna nu för tiden. Tack. Ni betyder så otroligt mycket för mig. Och ert tålamod är mig guld värt.
En del däremot undrar jag lite över hur ni fungerar. Jag har alltid ställt upp för er. Alltid. Och tillbaka har jag oftast fått begäran om hjälp med era datorproblem. Eller så har ni ringt när ni behövt pengar. Det är som om det är det mesta man duger till. Visst, ni har ställt upp för mig också (ett antal gånger i alla fall), och visst, vi har haft det roligt ihop. Men nu börjar jag tröttna.
Ska det vara så jävla inåt helvete svårt att förstå att jag faktiskt inte har all tid i världen längre? Att saker och ting inte är som det var förut? Att jag faktiskt försöker bygga en framtid för mig själv, att jag ägnar tid åt att hjälpa mig för en gångs skull istället för att lägga all min tid på att hjälpa andra? Studier på universitetet är inte som ett vanligt nio-till-fem-jobb. Jag har inte den lyxen som många andra har; när jobbet slutar för dagen så tar fritiden vid. Du gör vad du vill efter klockan 17, du behöver inte tänka på jobbet!
Det är inte så enkelt när man pluggar på den nivå jag och flera tusen andra studenter gör. Man kan inte lägga skolan bakom sig bara när man kommer hem. Det finns uppgifter som ska göras, labrapporter som ska skrivas, tal som ska räknas, etcetera. Listan är ganska lång. Man har inte ens tid för sig själv. Hur ska man då hinna med alla runtomkring? De flesta av vännerna förstår den situation man är i. De flesta.
Andra, däremot, kallar mig en dålig vän för att jag inte har så mycket tid längre. Förlåt mig, men jag försöker faktiskt göra något av mitt liv. Och det här kanske är lite breaking news, men världen cirkulerar inte kring dig. Inte kring mig heller, för den delen.
Att ni ens har mage att ställa krav på mig, när jag har gjort så mycket för er och knappt fått lika mycket tillbaka. Är det någon som ska ställa krav så vore det jag.
Så snälla, sluta vara så trångsynt, alla lever inte som ni gör och alla har inte samma förutsättningar som ni. Försök förstå. Jag menar inte att ni inte har rätt att klaga. Eller begära min tid. Självklart har ni det. Ni är mina vänner. Alla har samma rätt.
Men. Att samtidigt bli sur på mig för att jag inte har tid och sedan förklara mig som en dålig vän av just den anledningen (och i samma andetag glömma allt jag gjort för er tidigare) är så frustrerande arrogant och rent ut sagt åt helvete jävla skitfult gjort.
Som avslutande ord vill jag tacka alla mina vänner som faktiskt står ut med min "upptagenhet" och faktiskt har accepterat att jag inte har så mycket tid till övers om dagarna nu för tiden. Tack. Ni betyder så otroligt mycket för mig. Och ert tålamod är mig guld värt.
