Så vann jag över den 16:e och sista kolossen. Vilken bjässe! Det var som att bestiga mount Everest för att kunna ta sig upp till hans huvud. Herrejesus, I touched the clouds typ. Hur var spelet då? Var det roligt? Jag vet inte riktigt. Det var .... annorlunda, kan jag i alla fall konstatera. Spelet består i att "endast" besegra 16 kolosser. Det finns inga små minifiender på vägen eller andra såna konstigheter, utan du ska rätt och slätt ha ihjäl 16 kolosser som finns utspridda i ett öde landskap. De har till och med hittat på ett eget språk som pratas i spelet. Creds för det.

Varje gång man stöter på en koloss så infinner sig en typ av awe-känsla. De är så stora, så magnifika, så respektingivande. Den svåra biten i spelet (förutom att behärska kamerakontrollen, kameran har sitt eget liv ibland och gör inte saker och ting så mycket lättare) är att försöka klura ut hur man ska besegra dessa giganter. Titta på bilden här bara hur stora de är jämfört med dig själv (längst ned i vänstra hörnet, den där lilla skiten som står där). Vissa är ganska lätta att lista ut hur man ska besegra. Andra kräver att man verkligen tänker till och använder omgivningen för att vinna. Det blir lite som David vs. Goliath, där du är en miniatyrversion av David och kolosserna är muterade versioner av Goliath.

Till hjälp har du din häst Agro som du kan rida på för att ta dig till olika platser lite snabbare än med apostlahästarna (hoho!). Det är inte det lättaste alltid att få Agro att göra som du vill, men det fungerar överkomligt.

Hursomhelst. Svårighetsgraden på spelet är inte så värst hög. Den är duglig, man tar sig igenom spelet på ett par timmar. Jag tror det tog mig ca 6-7 timmar att klara spelet. Då den mesta av tiden går åt till att tänka ut en strategi för att klara av att besegra dessa giganter så är det summa summarum inte så väldans mycket tid som det händer någonting i.


Jag har blivit riktigt sugen på att spela ICO nu. Jag startade ett nytt ICO-spel för ett tag sedan, men fullföljde det aldrig. Det kanske är dags att göra det nu. Slutet på Shadow of the Colossus var...omskakande. Det blir en liten rolig twist där. Jag ska inte avslöja för mycket, ni får se för er själva när ni sparkat koloss-stjärt 16 gånger.

Miljöerna är väl värda att omnämnas också. Väldigt mycket tid och energi har lagts ned på att få miljöerna runtomkring att se så otroligt vackra ut. Och jag vill säga att de har lyckats. Spelet krämar ur det mesta ur min stackars PS2 som får jobba på högvarv för att klara av att presentera den otroliga miljön skaparna har gjort.

Tyvärr finns det väl inget riktigt återspelningsvärde i spelet. När man har klarat alla 16 kolosserna så låser man förvisso upp hard mode och det blir möjligt att köra time attack på valfri koloss. Men det är inte så mycket roligare än så. När man redan vet hur man ska spöa skiten ur dem, så är ju nöjet i att klura ut en strategi borta. Det gör dock inte så mycket. Jag hade inte förväntat mig något återspelningsvärde i spelet. Jag är nöjd med den upplevelsen jag fick av det, och speltiden var helt klart ej bortkastad tid.

Nu väntar jag på nästa storslagna spel från Fumito Udea. (Och på att ta tag i pluggandet inför tentan igen och kanske släpa sig iväg till gymet).

Missa inte detta spel.