Efter mycket om och men så kom jag äntligen till skott och såg den bespottade filmatiseringen av ID Software's populära spel Doom. I och med att den fått så dåligt omdöme av kritikerna så hade jag inte så stora förväntningar på filmen.

Jag förstår mig inte på vissa kritiker. Det blir som en innegrej att hata filmatiseringar av spel, så de blir förblindade av avsaknaden av djup i filmen (vilket djup hade spelen till att börja med? Du gick runt på Mars och skjöt monster i ansiktet, med en lövtunn bakgrundsstory om varför du var där. Åh så djupt.) att de inte kan se filmen för vad den är: En Doom-fetischists fetaste dröm om monster och grymma vapen och FPS-scener. Om man förbiser att The Rock är med och att resten av skådespelarensemblen är ganska värdelösa, plus att dialogerna är otroligt kassa (som skrivna av en 7-åring), så är filmen faktiskt riktigt underhållande. Det är en riktigt fräsh actionfilm i Alien-style som åtminstone gav mig vad jag ville ha. Så ett stort FUCK YOU till er filmkritiker som sågat filmen. Ni vet inte vad ni snackar om, eller så är ni för nedgrävda i ert eget bullshit och försöker vara såååå emo och alternativa att jakten på intellektuell förstå-sig-på'ar-attityd går före ett klart synsätt och rättvis kritik efter vad man försökt åstadkomma med filmen. Det är ingen som påstått att Doom skall innehålla djup story och intellektuella dialoger, så varför letar ni efter det? Doom innehöll inte det. Varför ska filmen göra det? Dumjävlar. Skärp er, och kliv ned från era högtravande hästar.

Du har en hel del gore-scener. Till exempel: en kvinnas arm kläms i en dörr i början och blir mosad. Så att underarmen blir avhuggen. Musiken har de fått med från spelen också. Inte till den grad som Silent Hill, men det kan visserligen ha att göra med att soundtracken till Doom vad ganska värdelösa - förutom ett par låtar som verkligen rycker tag i nostalgitarmen. Lite kul är det att två utav karaktärerna i filmen (Dr. Carmack och Dr. Willits) har döpts efter spelets skapare: John Carmack och Tim Willits.

Som sagt är skådespelarinsatserna inte av världsklass. Men jag är villig att förbise detta, för det är ju trots allt Doom vi talar om. "The Rock" och "bra skådis" går inte att säga i samma mening utan att flika in ett "är inte en" emellan dem. Resten av skådespelarna är relativt okända, och de imponerar inte märkvärt. Antagligen inte för att de är dåliga skådisar, utan för att dialogerna känns aningen krystade. Rättelse: Väldigt krystade. Det hela tänker jag inte så mycket på när de väl mountar sina vapen. Man ser att det är ett par coola jäkla puffror de får leka med. God damn.


Storyn ÄR tunn. Men den är även det i spelet, så vad hade man förväntat sig? Några space-marines tar sig till Mars för att säkra en forskningsanläggning där det har utbrutit en del tumult. Vad händer sen? Självklart skiter sig allting och massa människor går och dör och får sina huvud avslagna av muterade monster. Det är inget nytt under solen, men det vill man inte ha heller. Som sagt, det här är Doom. Och Doom har alltid handlat om ren och skär manglar-action och mosa så många Imps, Pinkys och Beholders som möjligt innan dagen är slut. Och det är vad filmen levererar också. Varken mer eller mindre. Jag är helnöjd.

Vad gäller nude-scener och liknande som är ganska obligatoriskt vad gäller denna genre så får man se en tjej helt nude i ett omklädningsrum. Men istället för att vara riktigt fresh känns det mer...absurdt och skumt. För hon är ett monster. Oh shit, glömde säga att förra meningen var en spoiler. Nu har jag sagt det. Så nu slipper du skita i byxan när du ser den scenen. För du ska se filmen.

Och så till monstrena då. Mestadels är det Hell Knights de får slåss mot (från Doom3). Finns en del andra monster, men de är i väldigt liten minoritet. Starka jävlar är de hursomhelst. En scen visar en grym one-on-one fight en bit in i filmen där en snubbe slåss mot ett monster hand-to-hand, utan några skjutvapen. Se bilden nedan, där en av marines får dyngsmisk av en Hell Knight. Mer sånt, tack!

I slutet blir det lite mer stake i Sarge och beordrar truppen att döda allt de ser. Även oskyldiga, typ. Självklart ska alla andra vara såna chickenshits och komma med kommentarer som "...this is wrong..buhuhu". Men snubben som protesterar får också ett skott i adamsäpplet av Sarge. Bra att han visar att han inte tar skit från sina män. Ja, just det - Förr-förra meningen var en spoiler. Ooops.

Nu till det viktiga som jag hade längtat efter under hela filmen och först matades med framåt slutet - men vilken matning, sedan! Jag talar om FPS-scenen. Se bilden nedan. Den var mycket längre än vad jag hade väntat mig, och den var ruskigt välgjord. Det var nog den som gjorde det mesta av filmen. Hade den inte funnits, så hade jag nog inte varit lika optimistisk till allt. Hursomhelst, man får följa Reaper (en av snubbarna i teamet) ur hans perspektiv - ungefär som i spelen, med andra ord - när han rensar korridorerna på intergalaktiskt trash. Filmen är värd att se bara för att få se dessa scener. Man kan nog snabbspola fram till de här scenerna och vara nöjd med filmen man sett. Faktiskt. Jag är imponerad!

FPS-scenen! Den bästa scenen i en film på länge. Jag myste till den under hela tiden den pågick. Och den var mycket längre än vad jag hade väntat mig.

Det enda jag saknade från filmen egentligen var lite fler typer av monster, speciellt från de första spelen. Saknade Impsen, och cyberdemoner. Men men, de monster som väl fanns höll hög kvalitet. Man kan ju inte få allt här i världen. Sammanfattningsvis så var det en underhållande film. Den gav mig vad jag ville ha av en Doom-filmatisering. Varken mer eller mindre. Gillar man inte renodlade actionfilmer och söker ett litet mer djup så är man helt fel ute om man hyr Doom för en lördagskväll. Se på tönten Hugh Grant istället om du gillar sånt skit. Är du däremot laddad för en actionfylld rulle utan massa onödigt skitsnack, med fräna monster och kickass-vapen så är Doom det självklara valet. Se den!