Okey, nu har jag äntligen fått se den film som jag har sett fram mot så länge. Förväntningarna på filmen var på topp, och jag bokade biljetten till premiären redan 5 dagar innan. Vilket var helt obefogat märkte jag, ty förutom jag och flickvännen så var det endast ett 10-tal andra personer totalt i salongen. Hur det kommer sig vet jag inte, det är väl bara det att folk inte lärt sig uppskatta kanske världens bästa skräckspel. Eller vet med sig att spelfilmer brukar floppa och på så sätt sparar in sina hårt förvärvade slantar. Men Silent Hill är Silent Hill, och man måste se den. För det är Silent Hill.



När filmen drog igång spelades Silent Hill temat från första spelet. Bara det gav mig gåshud. Filmen lånar ganska mycket av elementen från ettan rent storymässigt (och en del karaktärer också), men monstren är huvudsakligen plockade från del två i serien. Som enligt mig är det bästa av de fyra som finns.

Storyn, för er som inte vet ett skit om Silent Hill, handlar kort sammanfattat om en mor som tar med sin dotter till staden Silent Hill för att undersöka dotterns konstiga sömngångarfasoner. Väl framme vid staden så försvinner dottern, och staden verkar helt övergiven. Förutom att det regnar aska och en väldigt tät dimma ligger över hela staden. Silent Hill existerar i två parallella universum, ett "normalt" och ett "helvetiskt". Det skiftas mellan dessa i spelen, och det gör det även i filmen.
De har lyckats fånga mycket detaljer från spelen som glädjer mig som fan till serien. Det de misslyckas med dock är att hålla uppe ett tempo i filmen som gör att den engagerar och känns intressant. Flickvännen, som endast satt vid sidan om och tittade på när jag spelade igenom tvåan var måttligt road av filmen. Hon nämnde efteråt att "spelet var så himla mycket bättre än filmen". Och jag håller med, man engagerar sig på ett helt annat sätt i spelmediet än i film-mediet. Rent cinematiskt var kanske inte filmen något vidare. För den som inte spelat spelen skulle nog filmen endast kännas medioker. Men för mig och alla andra Silent Hill freaks bjuds det på väldigt mycket godis, som sagt. Bara det att Pyramid Head finns med i filmen säger ju det mesta. Och han är grym som få. Första gången han tog plats på duken rös jag till av glädje. Det är kanske lite av det som är felet också när man har spelat alla spel och ser filmen. Man blir inte skrämd av det man bör bli skrämd av. Istället för att bygga på spänningen när han kom in i samma rum som Rose (mamman storyn kretsar runt), så blev jag mer exalterad av nostalgi och fick förhoppningar om att se honom göra något coolt - alltså en glädjekänsla istället för rädsla.

Själva arkitekturen på husen i Silent Hill är intakta. Till och med en del kameravinklar från spelen har återanvänts i filmen. Gatunamnen och namn på affärer etc. känns även de igen. Allting är intakt och noga återgivet från spelen. Sånt uppskattar man. Inget slarv här inte.

Musiken är intakt från spelen. Många utav spåren känner jag igen, och det ger mig också ett visst välbehag. De mörka, bruna, rostiga miljöerna i det levande helvetet de färdas igenom stundtals gör sig väldigt bra i filmen. Sjuksköterske-monstren finns även de med. Öppningsscenen i första spelet där man blir överfallen i en gränd är också med, om än en aning modifierad.

Det som överraskade mig litet var att det var ett par riktigt fläskiga gore-scener med i filmen. Jag ska inte avslöja vad som händer för det kommer förstöra det roliga, men pyramid head går loss framåt slutet i filmen, och det är riktigt, riktigt häftigt att se.

Filmen spårar dock ut lite på slutet, och den tolkningen Gans har till Silent Hill känns lite överförklarad. Jag skulle hellre vilja ha sett ett slut på filmen där man som åskådare lämnas att dra egna slutsatser om vad allting handlade om. Som i spelen. Istället förklaras allting sönder, och det är väl kanske oundvikligt att göra detta för att filmen skulle nå några andra än hardcore-fansen av serien. Hela grejen med sekten hade kunnat skippats. Jag gillar bättre idén med Silent Hill som ett personligt purgatorium där människans tidigare illvilliga gärningar återspeglar sig - med pyramid head som människans dåliga samvete manifesterat i verkligheten. Istället ges en annan (helt giltig) förklaring med en sekt som står bakom mycket av det som sker. Det är ju en smaksak, ty Konami lämnar mycket öppet för tolkning i alla 4 spel.

Jag tror jag gick in och såg filmen med alldeles för höga förväntningar. Jag hade nog förväntningar som var omöjliga att uppnå - oavsett vem som hade regisserat eller skådespelat. Detta resulterade i att jag inte kände mig speciellt upplyft när jag lämnade biosalongen som jag trodde jag skulle ha gjort. Jag kände mig ganska tom. Det står givet att filmen absolut inte är bättre än spelen - men en sak är säker, det är den bästa spel-till-film-konvertering som jag har sett hittils. På tal om det, recension på Doom kommer snart.

Det var alla små detaljer som gjorde filmen. Miljöerna, monstren, storyn, ljuden, musiken, konversationerna, karaktärerna - allt kändes igen, och det gav en riktigt behaglig känsla. För de som inte spelat spelen har jag svårt att uttala mig om hur de upplevde det hela; antagligen som en osammanhängande smörja.

Sammanfattningsvis: Har du spelat Silent Hill (något utav spelen eller flera) så är det ett måste att se denna film. Den rycker en hel del i nostalgitarmen. Har du inte spelat något utav spelen, så kan du nog uppskatta den som en hyfsad rysare. Jag borde ha sänkt mina förväntningar innan jag gick in i biosalongen, men allt som allt är jag mycket nöjd med arbetet som gjorts med filmen. Kanske den största filmhändelsen på flera år för mig. Och den var lyckad. Se den, och spela spelen!