Candyman II inleds med att den tjocka fula och irriterande idioten från första filmen dödas av herr Godisman himself. Vilken bra start, jag gillade filmen redan då! Filmen har fått sin undertitel eftersom den utspelar sig under Mardi Gras festivalen i New Orleans. Carnival ~= Carne Vale = Farewell to the flesh eller Farewell to the meat på latin, tydligen.

Det är i denna andra del i trilogin som man får se var "Candyman" och "Sweets to the Sweet" härstammar från. Man får faktiskt se hela scenen där de efterblivna white trash idioterna dödar den stackars svarta killen. Den här gången känner man faktiskt sympati för Candyman. Trots att han slicar upp människor hej vilt (eller kanske tack vare?)

Musiken gör återigen samma sak för uppföljaren som den gjorde för den första filmen. Den höjer stämningen avsevärt och är faktiskt riktigt bra. Kanske inget oscarsvinnande soundtrack, men melodierna passar in perfekt och är lagom horror-trevliga.

Ett schysst grepp som används är att en radiopratare eller utannonserare eller nåt sånt ger mig som tittare hela tiden information och även fungerar lite som stämningssättare. Jag gillar det, för tonen och rösten som används för denna pratare passar jäkligt bra. Precis som Candymans röst. Jag kom att tänka på det nu, som jag också funderade på under första filmen. Candyman (Tony Todd) har en grym jävla mörk och elak röst. Kunde inte ha hittat bättre.

Utöver detta så får vi Mucho Blod. Dessutom, det faktum att Candyman läcker getingar när han river sönder sin egen kind höjer filmen några coolhetsfaktorer extra. Höj inte dina förväntningar till toppen nu bara, det är inte en superfilm, men nog tillräckligt bra för att underhålla och mätta gore-tarmen ett tag framöver.

Tyvärr känns den här inte lika häftig som sin föregångare. Dialogen är larvigare (förutom radioprataren) och skådespelarprestationerna känns krystade i en hel del scener. Det är ändå en film värd att se.