Inget av betydelse hände under 80-talet (förutom min födsel). Alla hade tjockt, skitigt hår, och all musik från 80-talet sög verkligen hårt. Jag fasade för den dagen då jag skulle få se ”hits from the 80’s” säljas på TV. Vad i helvete? Från vem? Vanilla Ice? Milli Vanilli? Cindy Lopper? Låter som en lista på shit-heads om du frågar mig. Och vem kan glömma den där feta fan, Meatloaf, antagligen den värsta skapelsen under 80-talet. Han och den där alltid lika lösaktiga punky brewster. Jag hatade henne; men mest hennes fula hund Brandon. Allt som ragatan någonsin gjorde var att visa att den kunde hoppa igenom en ring och stå på bakbenen. Vilket sketet trick. Vad som helst kan hoppa igenom en ring om du kastar det tillräckligt hårt.
Här är en lista på de sämsta sitcoms från 80-talet (Den här listan kan också användas som en självmordsnotis, under ”anledningar till att jag tar livet av mig”):

• Punky Brewster
• Who’s the Boss
• Growing Pains
• Facts Of Life
• Silver Spoons
• Family Ties
• The Cosby Show
• Moonlighting
• Charles In Charge
• My Two Dad’s

Ah just det, jag glömde nästan hur mycket jag hatar Tony Danza. Han är dipshiten som spelade i tv-serien (under 80-talet) ”Who’s the Boss.” Jag hade inga vänner när jag var barn (har inga fortfarande), så jag spenderade all min tid med att hata Tony Danza. Varje dag efter skolan (ja, tyvärr sändes den på 90-talet också), så sprang jag hem och tittade på ”Who’s the Boss” och hoppades på att Tony Danza skulle ramla ner i en grop och dö. Sen så skulle jag skratta och skratta. ”Who’s the boss now, bitch?” skulle jag säga. Men det hände inte så ofta. Nej vänta, det hände aldrig. Den jäveln gav mig falska förhoppningar, och det är därför jag hatar honom.