Jag kom underfull med en sak häromdagen när jag tänkte på hur mycket jag hatar TV. Jag har kommit till slutsatsen att jag skulle hellre vilja få mitt ansikte krossat med en slägga än att behöva se ännu ett avsnitt av Antikrundan. Det skulle vara mycket mindre smärtsamt än att titta på en till puckelryggad åldring som pekar ut pyttesmå detaljer på lampskärmar som de slutade tillverka för 70 år sedan. Här är en ledtråd till varför de slutade med tillverkningen: Ingen ville ha det då och ingen vill ha det nu heller.

De slutade tillverka de här sakerna p.g.a en orsak. Jag menar, har du sett något av skiten de här rövhålen försöker gama åt sig? Bara se på showen nån gång. Titta på de upprymda ansiktena på besökarna. De ser så överlyckliga ut över tanken på att tjäna 150 spänn på det de försöker sälja. Och vad fan är det för något egentligen? Försökte någon deklarera ett nytt värde för konstigt böjd plast och inte sa det till mig? Eftersom senast jag kollade, så var solblekt skrot från 70-talet värt en hel del av inte-ett-jävla-skit.

Vad som gör mig förbannad angående antiksamlare är att de tror att de är så mycket bättre än alla andra. ”Oh, titta på mig, jag är en antiksamlare. Titta på allt skräp jag har samlat som en packråtta.” Vad är det här för folk som A) samlar på allt skräp och B) bryr sig tillräckligt mycket om det för att se annat folk samla skräp på TV? Här är min teori angående saken: Den som tittar på antikrundan är en garanterad seriemördare. Ingen kan titta på det här en längre period och inte bli helt skadad i huvudet. Om dina vänner kollar på de här tv-programmen, ring SÄPO eftersom du kommer hitta dig själv upphackad i någons handskfack om du låter bli.