(La Sindrome di Stendhal). Dario Argento lät sin dotter spela huvudrollen i sin film här. Och hon gör, faktiskt, en ganska bra insats. Att karaktären är en allmänt jobbig tjej som man irriterar sig förbannat mycket på är ju en annan sak.

Filmen handlar om en ung polis (kvinna) som blir galen medan hon jagar en seriemördare i Italien. Egentligen är det en helt okej film. Bygger (konstigt nog) på Stendhal-syndromet - fenomenet när en person blir snurrig i skallen och illamående typ när han eller hon tittar på konst. Lustigt egentligen, det blir jag med. Men det är för att jag inte förstår varför folk betalar 3 miljoner kronor för en tavla där en gammal äckelgubbe har sprutat lite färg på slumpmässigt valda ställen. "Abstrakt" my ass, det är bara en massa jävla kladd som även en femåring skulle kunna ha gjort.

Ja, just det. Huvudpersonen är den som råkat ut för Stendhal-syndromet. Det är hon som blir alldeles vimsig när hon kommer i kontakt med massa tavlor och saker. Hon kan "gå in i" tavlorna varefter det händer massa weird shit.


Skådespelarna är ganska bra, och gore-effekterna är grymt välgjorda. Det är nog det bästa med hela filmen. Gore-effekterna, alltså. Dialoger känns dubbade. Jag vet inte riktigt om det är dubbat eller inte, men det låter verkligen som det. Och det ger en lite underlig känsla till filmen. På ett negativt sätt.

Den här var säkert bra för sin tid, men nu idag så har standarden höjts. Den är inte lika njutbar längre som den kanske var för 10 år sedan. Filmen fungerar som en något underhållande show, men ger väl ingen större behållning direkt.

Du behöver inte bekymra dig om att se den. Det finns bättre filmer där ute. Och Dario Argento har gjort bättre än det här.