Det här är den (förhoppningsvis) sista filmen i serien om huset som Gud glömde. I Amityville. Förutom re-maken på första filmen som gjordes 2005. Som det kommer recension på senare.

Hursomhelst. En snubbe som har byggt ett nytt hus ute i vildmarken. Ett ganska snyggt hus, verkar det som till en början. Han flyttar in där med sin son och dotter, sin nyfunna fru och hennes grabb. Där finns ett dockhus som är en replika av Amityville-huset som vi sett i de första filmerna. Det här dockhuset ges till dottern i familjen. Kort därefter så börjar hemska olyckor att hända.

I don't get it. Varför ska ondskan alltid transporteras med skumma föremål? Ena gången så var det en golvlampa. Andra gången så var det en spegel. En jävla spegel! Och den här gången är det ett dockhus. Jesus christ! Och tillsammans så kämpar familjen för att komma undan ondskan som har inkräktat på deras liv.... riiiiight.....

Det händer lite smågrejer som är lite häftiga, men bland det grymmaste är när en geting letar sig in i en utav ungarnas öra och börjar typ käka upp hans hjärna innifrån. Det var ganska ballt. Men förutom det så...well... en del drömsekvenser visas (som sig bör) i filmen. De hade man kanske kunnat lägga lite mer krut på. Som när ett litet barn spikar fast pappans fötter i golvet med ett par feta pålar. Det hade kunnat se hur jävla häftigt ut som helst - men nej, istället lägger de på någon orkerster-pamp-ljud-effekt för varje slag och det hela blir ganska larvigt.

Den som är mest irriterande i hela filmen är den satans lilla snorungen Jimmy som tror att allt och alla hatar honom. Han saknar sin avlidne far och ser honom komma till liv genom ondskans krafter. Den enda han bryr sig om är sin mor (awwe, how cute) medan han skiter i sin styvfamilj helt och hållet, trots allt de gör för honom. Bortskämda lilla snorunge. Jag önskar han hade dött först av alla i filmen. Men fuck that, givetvis inte - istället så lever han filmen igenom. Crap!

Mot slutet har ett par släktingar någon fejkad dåligt genomförd seans eller ritual eller något annat sånt crap. Vid det laget satt jag och funderade på hur filmen skulle kunna bli ännu mer pinsam. Jimmy's (snorungen's) riktiga pappa börjar sedan uppenbara sig mer och mer mot slutet och anta fysisk form och härjar runt i huset. Och allting är på något sätt dockhusets fel, typ. Verkar texten osammanhängande och förvirrande? Det är för att filmen är det också.

Ärligt talat, jag kanske låter väldigt negativ när jag skriver det här. Och ja, skådespelarna är direkt värdelösa och manuset är helt kasst det med. Men, filmen har ett litet högre produktionsvärde än i alla fall sina yngsta föregångare. Kan ha att göra med att kamera-arbetet är mycket bättre genomfört här.

Det som man blir väldigt besviken på är att den levande döda pappan, det enda monstret (zombien?) i filmen (nej, jag räknar inte de larviga fuckfacen som är inne i dockhuset som man får se i slutet. Det är inte monster, det är... skräp!) låter som om han faktiskt vore levande. Rösten är inte förvrängd eller mörk eller på något sätt skrämmande. Den är helt normal. Man märker hur mycket rösten betyder när man ser det såhär. "Man saknar inte kebaben förrän den har glidit ur handen och landat på marken fylld med skräp och grus så man inte kan äta den", brukar man väl säga. Eller något i den stilen. "Man saknar inte onda röster förrän man har hört en fjollig röst på ett monster". Så skulle jag säga.

Slutsats: Bättre än sina senaste föregångare, men det säger inte ett skit om kvaliteten egentligen. Filmen är fortfarande kass. Undvik!