Den femte delen i filmserien Hellraiser börjar pampigt med en helt klart stämningssättande introlåt. Vi får följa en polis i början, som verkar vara riktigt hård och smart som få.

Hellraiser: Inferno har lite lite noir-stil över det hela - man får höra huvudpersonens tankegångar, om hur han till exempel rättfärdigar sin otrohet mot sin fru med en prostituerad slampa. Och hur han sedan bjuder tjejen på kokain. Varefter vi får se lite sex. Det får mig att tänka på så många hardstyle-låtar att det skulle ta för lång tid att nämna dem alla här. Lyricsen till "Fuck on Cocaine" ringer i mitt huvud.

David Cage's spel Fahrenheit gör sig även påmind i filmen. Inte så mycket specifika saker som påminner där, utan mer om hur storyn berättas och den atmosfär som befinner sig där. Har ni spelat Fahrenheit så vet ni vad jag talar om. Tråkigt för dig om du inte spelat det. Hellraiser V påminner om flera tv-spel faktiskt - mer än bara Fahrenheit. Silent Hill och Max Payne har mest likheter med filmen.


Hursomhelst. Den här snuten blir tilldelad ett brutalt mordfall. I samband med det här och sitt besök hos den prostituerade så stöter han på den välkända kuben. Det leder honom (som så många innan) in i en värld av sadism, Helvetet, Pinhead, krokar, plågat kött och annat skumt.

Filmen håller ett högt produktionsvärde. Vi får se ett par nya häftiga cenobiter, som är väldigt schysst gjorda. Pinhead är som vanligt ett kärt återseende. Inferno är mer en detektiv-historia än den rena cenobiter-kommer-och-ska-hämta-dig-till-helvetet-storyn som det har varit i tidigare filmer. Se det som en Demonisk variant av "The Silence Of The Lambs". Istället för en Hannibal Lecter så har vi Cenobiter med Pinhead i spetsen.


En schysst grej halvvägs in i filmen är när detektiven sitter inne på en restaurang/bar och får ett VHS-band levererat till sig. Det sätter han helt ogenerat in i videobandspelaren som finns där vid bardisken och tittar på filmen på TV'n. VHS-bandet innehåller tortyr av en snubbe som i princip dödas - och han tittar på det helt ogenerat medan andra gäster finns där runtomkring honom.

Mot slutet går vi från deckar-noir-stilen till en ganska schysst surrealistisk zombie-shooter när detektiven går runt med sin boomstick och har ihjäl sina hjärnspöken som (kanske?) är verkliga. I den här delen visas det även tydligt att Cenobiterna bidrar med lika mycket psykiskt som fysiskt lidande.

Hellraiser: Inferno är mycket djupare än de tidiga filmerna. Filosofiska frågeställningar ges, och en symbolik som heter duga ges i slutet. Sådana här saker tenderar lätt till att bli väldigt pretentiösa, men här så lyckas man med det. Man gör sig förstådd utan att vara för simpel, och det är tillräckligt djupt utan att bli, som sagt, pretentiöst.


Självklart får man gore av kvalitet också, som sig bör i Hellraiser-filmer. Däremot är det inte alls i lika stor utsträckning som i tidigare filmer.

På det hela är det en mycket bra film. Den håller mycket högre intellektuell kvalitet än de tidigare, vilket känns kul. De tar inte bara samma gamla Hellraiser-formel som de använt i tidigare rullar och återanvänder den. De gör något nytt. Och ändå får de till det så bra. Det känns ändå att det är Hellraiser.

Se filmen!