Hellbound är en direkt uppföljare till första filmen. Introt visar till och med slutscenerna från första filmen. Dottern som överlevde förra filmen får man följa i början - då hon är inlagd på ett mentalsjukhus för att återhämta sig. Hennes pojkvän är där också någonstans. Dottern är den man får följa filmen igenom, och som står i centrum i storyn.

Hon börjar se sin pappa i sina drömmar. För er som inte kommer ihåg det så dog pappan i slutet av första filmen och blev tagen av cenobiterna som ett offer. Eller något sådant. Eller så blev han bara mördad av sin bror. Jag förstod aldrig vilket. Hursomhelst, han börjar visa sig i dotterns (Kirstys) drömmar.

Det är en del osmakliga scener i filmen (det är positivt). Som när en kille skär upp nästan hela sin överkopp med en rakhyvel av den äldre modellen (se bild nedan). Han gör det för att han tror att hans kropp är överbelamrad med likmaskar - men egentligen finns där ingenting.


Den här filmen är lite rörigare än ettan. Förlåt, låt mig ändra det där. MYCKET rörigare än ettan. Man förstår nästan vad som händer - det är inga större svårigheter där. Det är bara det att vissa saker känns väldigt omotiverade och kommer lite för plötsligt. Det är dåligt underbyggt, vilket leder till en usel trovärdighet och kass förankring. På IMDB går det att läsa att Andrew Robinson, han som spelade Larry i första filmen, inte ville träda in i rollen som honom igen. Detta ledde till att visa delar var tvungna att skrivas om hastigt, vilket i sin tur resulterade i den här lite osammanhängande storyn. Så för att egentligen förstå vad fan filmen handlade om så läste jag lite mer på imdb:

"The head of a psychiatric prison who meddles with a satanic puzzle cube unleashes a cabal of pain-seeking demons who terrorise his daughter. The girl must find a way to solve the puzzle and force the demons back to hell after a series of victims fall victim to the cube's power. "

Japp, det var väl någonting sånt där som hände i filmen. Typ. Plus massa gore-scener. Det är nog den bästa sammanfattningen man kan göra.


Egentligen så är det inget större fel på skådespelare eller något annat i filmen (förutom den nämnda storyn). Specialeffekter och smaskiga gore-scener bjuds det rikligt på, så någon sådan brist går det inte att klaga över. Men just den saken att storyn är väldigt skev och osammanhängande gör att filmern inte fångar en på samma sätt.


Nåväl. Man får se Cenobiterna igen, och de skänker (som i första) en stor del till filmen. Det är de som gör filmen, återigen. Men.... mnjaa. Jag blev lite besviken på Hellbound. Med tanke på den höga ribban som första filmen satte, så är det här en kalkon. Nästa projekt är att se del III i serien. Får hoppas att den bjuder på bättre underhållning.


Det enda spännande med filmen är att man får se de riktiga ansiktena bakom Cenobiterna. Och en jävla massa blod och kroppar strippade på sitt skinn (se nedan). That's it. Filmen är som tidigare nämnt lika sammanhängande som mina drömmar. När jag har feber.


Ska man se den då? Nej, du klarar dig utan det. Vänta med spänning på recensionen av trean, och se om den är värd att lägga ned någon energi på istället. Tills dess, njut av Hellraiser I och låt det vara bra så.