Äntligen. Så som jag har längtat. Efter att ha läst boken Desperation och hörde de första ryktena om att den skulle filmatiseras så har jag bara väntat, väntat och väntat på att det skulle bli verklighet. Och när jag häromdagen fick tag på en kopia av filmen, så blev jag överlycklig.

Det är med stor vördnad jag skriver den här recensionen. Stephen King är, och kommer alltid att vara, skräckens konung. Det är inte mycket som slår hans böcker. Det är bara ett fåtal som jag inte har läst ännu. Filmerna som baseras på hans böcker brukar väl dock inte bli så värst "bra" i den mening att de håller samma klass som böckerna. Men vilken filmatisering gör det, egentligen? Det jag uppskattar i de flesta filmatiseringarna av King's filmer är att de alla har en viss amerikansk sydstatlig charm som är oslagbar, blandad med lite b-film. Och Desperation håller samma kvalitet.

Storyn? En kille är på semester med sin fru/flickvän och åker på en ödslig landsväg någonstans i USA. Där blir de stannade av en polis, som planterar bevis (droger) i deras bil och arresterar dem för det. Det visar sig ganska snabbt att polisen inte är en helt vanlig polis... han verkar vara besatt av en ond kraft, och det han har gjort med sin by Desperation (ja, byn heter så) talar för hans vansinne. De som han inte har dödat i byn Desperation har han fängslat. Bland de olyckliga förbifarare som råkat komma i polisens (Collie Entragian's) grepp så finns det en liten pojke som verkar ha dolda krafter. Krafter givna till honom från Gud. Är dessa krafter starka nog att kämpa emot den urgamla ondskan som har tagit Entragian i besittning och befria de sista överlevande från deras trängda situation?

Visst, det kanske låter cheesy. Eller corny. Eller lite var-har-jag-inte-hört-den-där-förut. Sure, det stämmer. Det är kanske inget nytt koncept direkt. Men det här genomförandet är grymt mycket mer underhållande än andra försök jag har sett tidigare. Filmen överraskar positivt. Och för att vara en TV-produktion (den släpptes aldrig på vita duken) är den väldigt välgjord, men en repertoar bestående av talanger från B-filmernas kändisgrotta. Däribland Ron Perlman (se bilden nedan). I boken hade man alltid en riktigt stor rädsla och respekt för polismannen som terroriserar människorna. Ron Perlman lyckas utmärkt med att frambringa samma typ av rädsla.



Med hjälp av grymma kameravinklar och väl genomarbetade ljudbilder så lyckas de fånga stämningen från boken - rakt igenom. Väldigt mycket energi har lagts ned på att vara "true to the book". Nu var det ett bra tag sedan jag läste boken, men så vitt jag kan minnas så är det inga stora förändringar som har gjorts.

"You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in a court of law. You have the right to speak to an attorney. I am going to kill you. If you cannot afford a lawyer, one will be provided for you at government expense. Do you understand you rights? "
- Collie Entragian

Som alltid så bör man kanske läsa boken innan man ser filmen för att uppskatta den till fullo. Men även om man inte bryr sig om att läsa boken så är jag övertygad om att man kommer gilla filmen ändå. Faktiskt. Förutsatt att man gillar den här typen av filmer över huvud taget. Och det gör man, annars är det något som är galet.

- TAK! TAK! TAK!

Jag älskar den här typen av filmer. I really do. Precis som Pestens Tid. Otroligt jävla bra, med andra ord. Samtidigt som den är väldigt B. Vilket är själva charmen med det hela. Den hade inte alls skänkt samma underhållningsvärde om det hade varit en dyr, theatre-screened Hoolywoodroduktion.


Grejen är att filmer baserade på Stephen King kan inte bli dåliga. Även om det är dåliga skådespelare som spelar i dem. För det finns någonting som alltid väger upp - och det är storyn. Storyn är alltid så kickass i filmer baserade på King's böcker, därför att - just det - de är baserade på King's böcker, som alla (i alla fall de jag läst hittils, vilket är i princip alla) innehåller underhållande, spännande och skrämmande historier.

Se Desperation om du får chansen. Det är två timmar och elva minuters ren och skär underhållande B-skräckis. Go for it!