Poltergeist - något som de flesta (inklusive mig själv) avfärdar som bullshit. Däremot gör det sig bra på film. Och det vet ni säkert redan om, för vem har inte sett den här filmen, egentligen? Den blev ju nästan lika stor och populär som Halloween-filmerna (om inte mer). Det är inte för intet som Poltergeist blev en sådan succé som den blev. Att det är Spielberg som ligger bakom produktionen känns också igen. Mycket på grund av (tack vare?) att introt i filmen påminner grymt mycket om E.T. Tobe Hooper står för regisserandet, och med det gjorde han ett riktigt bra jobb.

Så till storyn. Filmen handlar om spöken som kidnappar familjens dotter in i någon parallell dimension. Typ. Och så försöker familjen göra allt i sin makt för att rädda henne och få dottern tillbaka. Familjen är nyinflyttad i huset, och ganska tidigt så börjar dottern få kontakt med dessa onda krafter - hon pratar med dem genom statiskt brus på TV'n, till exempel. Till en början verkar dessa krafter inte vara så onda - de busar mest med familjen genom att flytta på möbler, och göra lite annat. Men, när de väl kidnappar dottern och utför mordförsök på sonen genom att låta ett träd få liv (lite som de där jätteträden i Lord of the Rings som jag aldrig kommer ihåg vad de heter) så börjar familjen bli rädd och tar till alla medel för att rädda sig själva - efter att de fått tillbaka sin dotter.


Det går inte att komma ifrån att det är jäkligt schysst kameraarbete i filmen. Ganska slående scener presenteras för tittaren. Som panoramavyn över byn i början, precis när lilla dottern har pratat med TV'n första gången. Som i sig är en ganska kraftfull scen. Det statiska bruset som blixtrar upp hela lägenheten, hennes monotont svarande på de (ohörbara) frågorna som TV'n ställer till henne. Frågor som bara hon hör, medan resten av familjemedlemmarna, sömndruckna och oförstående bara tittar på henne. Plus, de ansvarsfulla föräldrarna röker gräs utan några konstigheter. Liberation!

Filmen har ett par skrämmande stunder. Mest har det nog med den lilla flickan i familjen att göra. Små barn i skräckisar är alltid läskiga. Oavsett. Speciellt om det är japanska småbarn med långt svart hår som egentligen är vandrande vålnader som söker hämnd för sin hemska död påtvingad av sina föräldrar. Fast här är det ju en blond liten flicka. Det är lite creepy ändå.


Minnesvärda scener är filmen full av. som när trädet utanför huset får liv och krossar fönstret och sträcker in sina armar (grenar?) och terroriserar barnen. Terroriserar främst genom att försöka käka upp sonen. Samtidigt som garderoben kidnappar den lilla dottern. Grymmast är nog psykos-tanten och hennes team (någon typ av experter på övernaturliga fenomen) kommer och besöker huset efter att yngsta dotern har blivit kidnappad avdessa onda krafter. De blir mer skärrade än familjen, som faktiskt behåller sitt cool ganska så länge.

Filmen har även den där obligatoriska spök-rösten-från-andra-sidan. Man får aldrig se vad den lilla flickan har för sig på "andra sidan", men man hör ibland hennes skrik vilket låter tittaren dra sina egna slutsatser om vad som händer. Ganska schysst drag av Hooper. Det förstör inte stämningen utan snarare förhöjer den.

Vad som gör den här berättelsen bättre än andra poltergeist-ish stories är att familjen faktiskt har en anledning att vara kvar i huset, eftersom huset har deras dotter. Annars brukar ju det vanliga misstaget vara att tittaren tänker i banor som: "Dude, varför drar ni inte bara därifrån? Där är dörren, inga mer problem. Done". Men ändå stannar de kvar. Den här gången finns det trots allt en anledning till att familjen är kvar. Det kallas trovärdighet. Regissörer och manusförfattare: Lär er av det.

Det enda jag egentligen saknar i filmen är en armé av levande döda. Det hade varit coolt. De har ju ändå tillgång till en kyrkogård i närheten, så det hade väl inte varit för krystat. Och lite mer naket hade ju inte skadat. Allt som allt dock, så överskuggar de positiva delarna de negativa.


Sedan måste man älska demonmanifestationen som man får se framåt slutet. Det där vita ludna monstret. I love it! Så fult, så mycket "I'll kick that sucker's ass any time at day" så att det bara skriker om det. Jag önskar jag hade hittat en bild jag kunde visa er, men ni får helt enkelt se filmen istället.

As a sidenote: När ni har sett filmen så passa på att se Family Guy avsnitt 426 - Petergeist. Humor baserad på en kvalitetssäkrad skräckis blir liksom inte bättre.

Slutligen, ta och se filmen. Det är en klassiker som inte får missas. Effekterna är helt okej för att vara från 1982. Epileptiker varnas dock.